Jahaja…. :)

oktober 13th, 2009

Ny dag och gamla tankar, eller hur man nu ska säga. Tankar om det bemötande som jag fick av den s k traditionella vården och dessutom tankar om varför det är så svårt att kunna hitta godkända alternativ till den vården. När det gäller psykiska problem så är det ju LITE svårt att mäta resultat och att kunna påvisa att en person mår bättre och att det är ett varaktigt välmående eftersom mycket mentalt går i cykler (egen erfarenhet så jag tänker INTE säga att det är nåt som är vetenskapligt underbyggt på något sätt!!!) och kan behövas jobbas med under lång tid för att nå resultat. I vissa lägen behöver man ju dessutom vara mogen för att ta till sig att något i ens beteende inte är friskt heller och det är ju sånt som kan vara svårt att nå fram till!! Den dagen som jag själv BÖRJADE inse att jag hade bränt ut mig så inbillade jag mig att jag bara skulle behöva vila ett par dagar så skulle allt ordna sig igen och jag kunde köra på som vanligt… Nu fungerade det ju inte riktigt så och det var något som var rätt tungt att ta till sig. När jag sen dessutom fick höra utav ett par läkare att jag inte hade varit sjuk, ja då blev det inte lätt att förstå vad det var som pågick i kroppen. Kan säga att jag idag är tacksam att jag till slut fick bekräftelse på att jag var utbränd så att det fanns en naturlig förklaring till mina problem!!

Jag undrar hur många det är som har varit i en liknande situation som jag var… Misstänker att det är rätt många, eftersom den traditionella medicinen verkar ha svårt att se psykiska problem som något som kanske inte kan botas med medicin eller gips eller nåt annat sätt som läkarna känner till. Tack och lov att alternativ börjat dyka upp allt mer och dom kommer att behövas även om jag är rädd att många dåliga alternativ finns oxå.

Inte alla kan gå en sån väg som jag har gjort, när jag faktiskt inte VÅGADE tro på att jag skulle få nån hjälp utan inriktade mig på att hjälpa mig själv även om det har gått smärtsamt långsamt, men tyvärr stämmer något som så många har sagt… man måste vara rätt stark för att kunna hitta hjälp!!!

Ny energi tack!!

oktober 12th, 2009

Känner mig ganska trött idag och vill helst bara ta det lugnt… Och så får det nog bli även om jag ska se till att göra något i varje fall… Men sen blir det en lång stund på mattan med bara avkoppling framför en brasa i kaminen. Bara för att se till att låta kroppen få sitt.

Måndagmorgon….

oktober 12th, 2009

Ja nog känns det som måndagmorgon på mer än ett sätt… :) Även om det INTE varit fest i helgen så känns det nästan så. Idag är kroppen tung och huvudet oxå. Måste nog försöka att se om jag kan  hålla igång så gott det går under dagen idag.

Det blev ju trots allt en bra avslutning på helgen, tack vare en ”dum” idé som visade sig vara en lysande idé när det väl kom till kritan. Nu har man verkligen nåt nytt att se fram emot. Vilka härliga veckor som ligger framför mig!! Till helgen så ska vi hjälpa moderskapet att flytta så då får jag träffa tjejerna igen och på söndag körsång i kontraktskören, sen är det faktiskt bara en vecka kvar tills att tjejerna kommer hit och är kvar flera dagar! Efter att dom åker hem så är det bara drygt en vecka kvar tills att vi ska åka på öppet hus i F:s skola och fira E och på vägen hem så plockar vi med oss liten syster så att vi får chansen att träffas och hon kan vara med när vi gör Fauré här hemma!! OJ så bra saker och ting kan bli ibland!!! :)

Det känns så ovant att kunna känna så mycket glädje, att faktiskt känna förväntan, att börja planera igen, att våga tro på min egen förmåga. Bara en sån sak som vad jag lyssnar på för musik nu. Det är medryckande musik, gärna sånt som man kan dansa till… Och även om jag plockar fram Nickelback så är det låtar som får mig att må bra, jag behöver liksom inte dom där ”spark i häcken”-låtarna som jag har lyssnat på tidigare många gånger. Och den genomgående känslan är att jag absolut inte vill tillbaka till det läge där jag var så pass lång tid utan nu är det att bara fortsätta tillbaka mot livet igen! Jag levde ju som en zombie under så himla lång tid och det är inget som jag vill tillbaka till och jag tänker kämpa för att allt ska gå åt rätt håll och att mitt liv ska bli så annorlunda mot då!!!

Vad är styrka??

oktober 11th, 2009

Så konstigt att det som en person känner kan vara något helt annat för någon annan!!

Att jag började skriva här var ju en utmaning till mig själv, det är det fortfarande, det är ju trots allt mina tankar som jag delar med den som läser. Speciellt är det en utmaning eftersom jag har haft svårt i några år att ens skriva därför att någon olovandes läste min dagbok och tolkade den på ett totalt felaktigt sätt. Nu låter jag ju dig/er (ja jag vet ju inte om nån läser eller hur många som gör det) ta del av mina tankar och jag måste vara beredd på att nån faktiskt läser. En del av det jag skriver ner är sånt som jag knappt vill tänka ens, vissa gånger, och ändå tillåter jag mig dela det med den som läser. Men för mig känns det inte som att jag är speciellt stark som använder mig av det här sättet för att skriva ner mina tankar. Det är en av de utmaningar som jag behöver ge mig själv, som den utmaningen att leta upp en kör dels för att jag längtade till sången men dessutom ett sätt att komma ut bland människor, som de små utmaningarna att faktiskt unna mig något litet en glass, godis t ex, att faktiskt börja att göra sånt som jag mår bättre av. Jag har börjat läsa igen, jag har börjat med handarbete, såna små saker som för många kanske är självklara men som inte har funnits i mitt liv alls under en väldigt lång tid.

Är det starkt att börja leta sig tillbaka igen?? Jo det är det väl förmodligen… Ändå känns det som att det är en del av mig som fortfarande har svårt att känna att jag skulle vara speciellt stark. Rädslan, oron finns så starkt inom mig fortfarande och försöker att ta överhanden i så många situationer och det finns så otroligt mycket i mitt liv som jag har kvar att ta tag i för att få ett ”normalt liv”, vad nu det är, och som fortfarande är övermäktigt även om varje steg jag tar är ett steg mot att ordna upp allt. Det känns som att det inte är styrka som driver mig vidare, det är beslutsamhet att hitta styrka och hitta mig själv mitt i det hela. Att hitta den tjejen som var som en lejoninna när E hade en så tuff start i livet… att hitta tillbaka till den som alltid gick sina egna vägar, även om jag just insåg att jag nog just går mina egna vägar nu oxå.

Det finns så mycket att utmana, så mycket som jag flytt från för att jag ansett att jag förmodligen inte skulle klara av att hantera det. Känns som att jag nog kommer att få fortsätta att utmana mig själv resten av livet, men det kanske är just det jag behöver för att utveckla mig själv… Jag tar små steg framåt nu, fram emot att bli mer av den tjejen jag vill vara.

Tankarna slutar aldrig att snurra idag

oktober 11th, 2009

Både tankarna runt syrran men även tankar som gäller min andra syster, som inte SKA kallas syster men som är mig minst lika nära som en syster, snurrar. Det är ju inte alltid som man är nära varandra när det gäller tankesätt eller sätt att se på livet, men jag har ju turen att ha liten syster och jag kan säga att hon betyder väldigt mycket!! Tänker tillbaka på den speciella dagen för några år sen när jag kom klivande uppför backen i mina högklackade och med täckvästen på…. :D Och upptäckte nån som verkade vagt bekant… DEN dagen kommer jag inte att glömma och jag tackar den som styrde till så att vi hittade varandra igen!!

Kan knappt fatta att jag är så pass lyckligt lottad som jag är! Jag har så underbara personer i mitt liv, som jag inte på något sätt tar för givet, men jag är så enormt tacksam för den värme och styrka som jag får genom dessa. Även om syrran och jag har våra meningsskiljaktligheter så finns hon.. C, E och F finns ju självklart där och är mina underbara tjejer som jag är så extremt stolt över att jag skulle kunna spricka. Nallen finns här och jag kan inte beskriva vad han betyder… Och så liten syster som jag delat så mycket med under så lång tid. Både på gott och ont kanske… Sen finns det ju andra personer oxå som jag självklart inte får glömma, framför allt P N som ställt upp i vått och torrt…

Den styrkan som jag förhoppningsvis fått inom mig, den kommer av att det finns så underbara personer som har visat att jag betyder något för dom och ger mitt liv mening även de dagarna som allt känns tungt!! Älskar er allihopa!!!

Söndag

oktober 11th, 2009

Ja det är väl första söndagen som jag sitter här och skriver, ovant att ens sitta vid datorn på helgen.

Har väl börjat att bearbeta det faktum att det inte blev en helg tillsammans med syrran, kan inte påstå att det känns bra hur hon agerade i fredags men jag känner ju henne trots allt!! Ibland skulle jag vilja skaka om henne och försöka att få henne att inse att det faktiskt inte är andra personer som kan få en att må bättre i längden utan bara man själv… USCH så ”duktigt” det där lät… Precis som att jag vore nån övermänniska som skulle kunna ”hela mig själv” och inte behöver nån annan. Men så är det ju definitivt inte!! Med det stöd jag har från Nallen så har jag ju ork för att göra sånt som jag inte har orkat tidigare, även om jag inser att jag inte skulle känna att jag vore värd hans kärlek OM jag inte tillåter mig att göra det trots alla erfarenheter som jag har  haft tidigare från förhållanden. Jag skulle kunna sätta mig ner och säga till mig själv att jag kommer att bli bedragen och kontrollerad på samma sätt som jag varit tidigare och det skulle med stor säkerhet bli verklighet, på ett eller annat sätt…. jag tror att det handlar om att man gör saker totalt omedvetet som faktiskt IBLAND kan leda till att historien upprepar sig.

Nu försöker jag ju att jobba med sånt som kan leda mig bort från negativa tankar som jag har haft så pass länge, eftersom jag känner att det vore värt massor att kunna bryta mitt eget mönster från tidigare liv, både när det gäller förhållande och hur jag förhållit mig till livet… Nallen kommer att behövas som stöd, även om jag gör jobbet, och det kommer verkligen att behövas! MEN jag inser att jag hade kunnat gjort jobbet även utan honom om det hade krävts för han är ingen förutsättning för att jag ska lyckas, även om det inte blir svårare med hans stöd!!

Jag vet att den insikten som jag har lyckats få är något som man bara kan skaffa sig själv och att det är lätt att slå ifrån sig och bara tänka att det är andra som är ”duktiga” som lyckas eller hur man nu tänker, men jag tror att alla har det inom sig ävenom det kan ta tid att hitta det. Vad finns det annars som säger att vissa lyckas och andra inte?? Är vissa övermänniskor som har något kemiskt inom sig som gör att man lyckas?? Är det omgivningen som gör att man lyckas?? Sorry, men jag tror inte på något av det!! Jag är inte nån övermänniska och jag har lyckats ta mig vidare trots omgivningen flera gånger, även om jag haft sämre ork ibland för att kämpa.

Totalt ändrade planer

oktober 10th, 2009

… och det är nog lika bra det!! Vi blir hemma i helgen och jag misstänker att det blir mindre tungt än att ha åkt iväg och inte fått träffa syrran, när hon nu tydligen inte kände det som att det var värt något att träffa mig. Känns inte så jättekul att känna att hon inte kan/vill glädjas med mig och inte skulle orka att träffa mig bara för att hon inte har någon livspartner och inte kan må bra utan en sådan heller. Jag vet inte om jag är så färgad av min egen sorg över att vi inte ska träffas så att jag tänker orimligt eller om mina tankar är befogade. Är jag så dum som vill träffa min syster när jag får chansen och känner att jag förmodligen skulle kunna vara ett stöd och en chans för henne att faktiskt tänka på annat för en stund (även om hon säger att DET aldrig kan hända för tankarna finns där ändå och hon inte KAN koppla av)… är det så dumt av mig att bli sårad av att inte få några svar, att inte kunna få besked om hur vi kunde planera (eftersom det faktiskt tar en stund att åka och att det praktiskt sett inte går att ändra planerna bara sådär), att jag inte ens fick veta om vilja fanns för att vi skulle träffas. Jag frågade inte ens om vi skulle träffas utan jag frågade om hon ville träffas men inte ens det kunde jag få svar på… Jag måste vara dum som reagerar som jag gör!!

Fyyyyyyyyy…………………………..

oktober 9th, 2009

Jag hade sett fram emot den här helgen så otroligt mycket och nu känns det som att den förmodligen blir skit!!!! I mer än en månads tid så har jag sett fram emot att syrran och jag ÄNTLIGEN skulle komma åt att träffas igen och nu misstänker jag starkt att så inte kommer att bli fallet!! Att sitta hemma och sukta efter en kille är tydligen mer värt än att ha chansen att träffa storasyster… Bara för att jag har haft den stora ”oturen”, eller vad jag nu ska kalla det för under dom omständigheterna som är just nu, att ha träffat min Nalle och faktiskt må bättre!!! Innan hon hade fått kontakt med den här killen då längtade hon minsann efter att vi skulle träffas, men nu har hon inte ens velat nämna helgen med nån enda stavelse… Och jag har mer eller mindre fått höra att jag är självisk som vill ha ett svar så att jag faktiskt kan göra upp nån form av plan för hur morgondagen ska se ut, om vi åker på middan eller om det inte är idé att åka förrän till kvällen.

Är jag verkligen så hemsk som längtar efter en syster som jag faktiskt inte träffat på 2,5 år och att jag önskar att jag vore lika efterlängtad??? Att jag önskar att hon ville träffa mig åtminstone för ett par timmar?? Förut sa hon att hon längtade efter att få se mig må bra… nu säger hon att hon inte vet om hon orkar se min lycka… Måste jag må dåligt bara för att hon mår dåligt, för att hon ska vilja träffa mig?? Det är ju faktiskt tack vare Nallen som ett möte kan bli verklighet…..

Städdille!!

oktober 9th, 2009

Idag har jag satt igång med en storstädning av toaletten, något som behövdes väldigt väl!! Jag har ju inte gjort något sånt där inne tidigare så det finns MYCKET att ta reda på, t o m vissa saker efter nallens ex misstänker jag även om han inte låtsas om något sånt. Men trots allt så finns det ju skillnad mellan mäns och kvinnors dofter och liknande så det går ju att misstänka vissa saker. Killar kommer sig ju bara inte för att fixa med sånt och jag är ju medveten om att hon har en del saker kvar här eftersom hon strulade en hel del i somras när det var meningen att dom skulle ordna med sakerna. Men nu ser jag i varje fall till att sätta min prägel på vårt paradis och jag hoppas ju på att det uppskattas.

Ser fram emot morgondagen då jag kan träffa syrran och få chansen att besöka graven och sånt. Känns konstigt att veta att jag kommer hem igen till den staden när allt det tuffa började, förmodligen är det därför som det har varit så mycket tankar under veckan. Nej nu ska jag väl fortsätta att slita med badrummet igen så att jag kan tag i Fauré sen så att jag kanske kan få lite grepp på verket, det går ovanligt trögt….

Tårar……

oktober 8th, 2009

Det har varit jobbiga tankar sen jag skrev förut men när jag såg dom orden skrivna så insåg jag något; jag kan absolut inte tänka på de senaste åren som förlorade år!! Utan dom åren hade jag inte blivit den personen som jag är! Det känns självklart otroligt jobbigt att tänka på vad dom åren orsakade tjejerna, mina älskade tjejer hade inte en mamma under de åren… Men det bästa jag kan göra nu är att ta lärdom av det som varit och bli den bästa mamma jag nånsin kan vara!!! Jag måste ta hand om mig själv så att jag kan finnas vid tjejernas sida när dom behöver mig och jag ska finnas här för min älskade Nalle oxå!! De förlorade åren finns inte, om jag tänker tillbaka på dom åren så får jag försöka se att det var utvecklande år, tuffa läroår, som har lärt mig att jag har nån form av inneboende styrka som jag inte vågade tro på att jag hade. Det var inte starkt att hålla sig ifrån livet under så lång tid, men kanske att det var något som var nödvändigt (vad vet jag) för att hitta vägar tillbaka till livet.

Jag har bestämt mig för att inte låta eländigheter i livet övervinna mig, det är jag som ska övervinna allt elände som varit!! Det var rätt länge sen jag bestämde mig för att faktiskt bestämma själv för hur jag ska hantera motgångar som har varit och jag har lyckats skapligt att genomföra det… Utom när det gäller hur jag hanterat det jag har kallat ”de förlorade åren”, det har varit svårt att hantera det som JAG faktiskt har gjort mot mig själv. Det är ju ingen annan än jag själv som i slutänden har styrt mitt handlande och tänkande och det är inte lätt att förlåta!! Men om jag ska kunna gå vidare så är jag ändå tvungen att lägga den tiden bakom mig och använda de erfarenheter som jag har fått på ett så bra sätt som jag bara kan. När jag klarar av detta så har jag ju fått nytta av det som hände under dom åren och jag går stärkt ut ur det som varit. Skulle jag verkligen kunna göra något bättre än det????

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu