Vad är styrka??
Så konstigt att det som en person känner kan vara något helt annat för någon annan!!
Att jag började skriva här var ju en utmaning till mig själv, det är det fortfarande, det är ju trots allt mina tankar som jag delar med den som läser. Speciellt är det en utmaning eftersom jag har haft svårt i några år att ens skriva därför att någon olovandes läste min dagbok och tolkade den på ett totalt felaktigt sätt. Nu låter jag ju dig/er (ja jag vet ju inte om nån läser eller hur många som gör det) ta del av mina tankar och jag måste vara beredd på att nån faktiskt läser. En del av det jag skriver ner är sånt som jag knappt vill tänka ens, vissa gånger, och ändå tillåter jag mig dela det med den som läser. Men för mig känns det inte som att jag är speciellt stark som använder mig av det här sättet för att skriva ner mina tankar. Det är en av de utmaningar som jag behöver ge mig själv, som den utmaningen att leta upp en kör dels för att jag längtade till sången men dessutom ett sätt att komma ut bland människor, som de små utmaningarna att faktiskt unna mig något litet en glass, godis t ex, att faktiskt börja att göra sånt som jag mår bättre av. Jag har börjat läsa igen, jag har börjat med handarbete, såna små saker som för många kanske är självklara men som inte har funnits i mitt liv alls under en väldigt lång tid.
Är det starkt att börja leta sig tillbaka igen?? Jo det är det väl förmodligen… Ändå känns det som att det är en del av mig som fortfarande har svårt att känna att jag skulle vara speciellt stark. Rädslan, oron finns så starkt inom mig fortfarande och försöker att ta överhanden i så många situationer och det finns så otroligt mycket i mitt liv som jag har kvar att ta tag i för att få ett ”normalt liv”, vad nu det är, och som fortfarande är övermäktigt även om varje steg jag tar är ett steg mot att ordna upp allt. Det känns som att det inte är styrka som driver mig vidare, det är beslutsamhet att hitta styrka och hitta mig själv mitt i det hela. Att hitta den tjejen som var som en lejoninna när E hade en så tuff start i livet… att hitta tillbaka till den som alltid gick sina egna vägar, även om jag just insåg att jag nog just går mina egna vägar nu oxå.
Det finns så mycket att utmana, så mycket som jag flytt från för att jag ansett att jag förmodligen inte skulle klara av att hantera det. Känns som att jag nog kommer att få fortsätta att utmana mig själv resten av livet, men det kanske är just det jag behöver för att utveckla mig själv… Jag tar små steg framåt nu, fram emot att bli mer av den tjejen jag vill vara.