Totalt ändrade planer
… och det är nog lika bra det!! Vi blir hemma i helgen och jag misstänker att det blir mindre tungt än att ha åkt iväg och inte fått träffa syrran, när hon nu tydligen inte kände det som att det var värt något att träffa mig. Känns inte så jättekul att känna att hon inte kan/vill glädjas med mig och inte skulle orka att träffa mig bara för att hon inte har någon livspartner och inte kan må bra utan en sådan heller. Jag vet inte om jag är så färgad av min egen sorg över att vi inte ska träffas så att jag tänker orimligt eller om mina tankar är befogade. Är jag så dum som vill träffa min syster när jag får chansen och känner att jag förmodligen skulle kunna vara ett stöd och en chans för henne att faktiskt tänka på annat för en stund (även om hon säger att DET aldrig kan hända för tankarna finns där ändå och hon inte KAN koppla av)… är det så dumt av mig att bli sårad av att inte få några svar, att inte kunna få besked om hur vi kunde planera (eftersom det faktiskt tar en stund att åka och att det praktiskt sett inte går att ändra planerna bara sådär), att jag inte ens fick veta om vilja fanns för att vi skulle träffas. Jag frågade inte ens om vi skulle träffas utan jag frågade om hon ville träffas men inte ens det kunde jag få svar på… Jag måste vara dum som reagerar som jag gör!!