Pyssel och sånt
Idag är det städning och lite annat pyssel som gäller och dessutom kom Nallen hem från jobbet och var allt annat än fräsch… Får ta hand om min älskling idag
Idag är det städning och lite annat pyssel som gäller och dessutom kom Nallen hem från jobbet och var allt annat än fräsch… Får ta hand om min älskling idag
att ta sig in i duschen och se om man kan piggna till, känner mig riktigt sliten idag och inte ens en kortare stund på mattan kunde pigga upp. Skulle nog helst lägga mig en stund och slumra känns det som, något som ju är extremt ovanligt när det gäller mig, men idag känns det faktiskt som att det skulle behövas. Får se hur det blir, har ju 1,5 timme på mig tills jag ska iväg…
… varför jag hatar att baka pepparkakor…
Det beror inte bara på degen även om den är superjobbig att arbeta med, men jag har inte tålamodet för att stå där och kavla och sen trycka ut kakor för att sen börja om i all oändlighet… Jaja, jag får göra så mycket som jag orkar med och sen får jag ta resten en annan dag OM inte kakorna blivit stenhårda så att det inte går att äta dom.. DET ska jag ju kolla upp först innan jag har bakat alltför mycket och får slänga färdiga kakor, inte sjutton tänker jag slita för något som ändå inte går att äta… NO WAY!!!!!!!!!!!!
Mitt öga gillar inte helt att jag står framåtböjd, fick ju ett litet hårstrå som satte sig fast i ögonvrån efter att jag klippte mig och det verkar ha orsakat nån irritation som hänger kvar även om jag i stort sett blivit bra, men idag frestar det på en smula. Synen har ju inte varit påverkad nån gång men irritationen finns längst in i ögonvrån så det irriterade stället blir ju påverkat av det mesta som jag gör så det lär ju vara därför som det tar lite tid att få det att ge sig helt och hållet.
Nej nu ska jag väl återvända till min eländiga deg och fortsätta bråka… Tänkte baka ut två plåtar och sen grädda så jag får se hur kakorna blir, om det går att äta dom sen.
Ja idag ska det bli pepparkaksbak, under förutsättning att degen håller ihop bättre än den gjorde igår… Kan lova att det inte lät trevligt igår när jag höll på med degen så risken är att jag kommer att slänga den här degen och och fixa en annan deg istället. Det kan vara så att jag skulle ha minskat en smula på mjölet men det visar sig när jag börjar att försöka baka ut kakorna. Har inte bakat pepparkakor på otroligt många år så jag minns inte riktigt hur degen brukar vara, men vi får väl se.
Ikväll ska jag och mina svärföräldrar åka och lyssna på Nallens brorsdotter som ska spela i kyrkan. Det ska bli en skön avkoppling att åka iväg även om Nallen inte lär ha lust att följa med. Men jag får se till att planera i helgen för att vi ska kunna göra lite mys eftersom vi då firar vår halvårsdag. Ska helt klart fixa en potatisgratäng och nåt gott till den och sen får jag verkligen se till att pyssla om min goe Nalle ordentligt. Den här veckan har jag inte direkt varit den jag borde ha varit eftersom jag fick tillbaka min rethosta och har haft rätt tuffa kvällar och det har ju förstås gått ut över honom så jag ska verkligen gottgöra honom.
Snart är det tid att gå ut och hämta lite mer ved och sen se om jag kan få fart på pepparkakebaket. Känner mig småseg i kroppen idag men jag får se hur länge jag håller på och bakar, får ju tänka på att jag ska kunna sitta ikväll utan att ryggen stör alltför mycket. Kommer att få bli en stund på mattan sen oxå och lite ryggyoga så ska det nog gå bra
Känns som att musik av henne passar in i min sinnesstämning idag och det är synd att jag inte har nån skiva av henne utan att det bara är via datorn som jag kan hitta hennes låtar. Jag får se till att ta datorn med mig när jag ska göra något så att jag har tillgång till den underbara musiken.
Har bestämt mig för att jag ska gå ner till samhället och handla till pepparkaksbak, så att jag kan åka hem med Nallen för en 5 km lång promenad är nog rätt lagom. På det sättet kan jag ju göra rätt många saker på en gång som kroppen och hjärnan mår bra av. Gäller att jag börjar tvinga mig själv att ta mig ur den trallen som jag är inne i och bryta alla gamla eländiga mönster som jag inte mår bra av…. Viljan finns ju långt inne i mig men det gäller att jag klarar av att omsätta viljan i agerande oxå, vilket är så fruktansvärt svårt för vi är ju vanemänniskor och sånt som vi gjort förut är sånt som vi helst fortsätter med därför att det är mest bekvämt. Att ta sig ur sånt är så himla obekvämt och jobbigt och kräver så mycket av oss att vi helst väljer bort sånt.
Dax att fortsätta plocka och sen ta en meditationsstund innan det är dax att ta promenaden…. ska sms:a Nallen och säga att jag ska gå så att jag inte kan ändra mig…
Ibland är det något av det svåraste man kan företa sig, att bara leva i nuet! Att släppa det man har varit med om tidigare och bara gå vidare. Jag känner att min utbrändhet tar väldigt mycket plats i min tillvaro och jag måste verkligen lägga den bakom mig, på ett sätt som jag inte tidigare varit kapabel till att göra. Det är så lätt att komma tillbaka till den tiden och den känslan som jag hade då, med läkare som inte visste vad utbrändhet var och inte hade intresse av att remittera mig vidare. Att vara tvungen att försöka hitta vägar själv för att må bättre det var säkert bra i ett avseende men samtidigt fanns ingen coach som kunde stötta mig för att komma vidare vilket även idag innebär att jag verkligen inte skulle lita på att få hjälp och stöd om jag sökte hjälp. Jag lever med en ständig rädsla för att inte få förståelse och att inte bli accepterad för den jag är och det är ju något som jag bara är TVUNGEN att ta mig ur. Märkte ju bara hur kroppen reagerade i fredags kväll när det blev tal om min sysselsättning, en klump i magen och sen kom känslan direkt att jag inte duger…. Allt handlar ju inte om att andra ska acceptera mig utan att jag måste acceptera mig själv och sluta dömma mig själv för att mitt liv ser ut som det gör. Om jag låter min energi gå åt till att gräma mig över hur mitt liv ser ut hur ska jag då kunna ha energi kvar till att ta mig ur det?? Det är ju helt befängt att jag inbillar mig att jag ska kunna ta mig ur allt när jag fortfarande håller mig ”nergrävd” i det som har varit!! Är inte helt säker på att jag har fattat förut hur stor del av mitt liv som upptas av utbrändheten och den brist på hjälp ur den som var.
Motivationen finns ju även om jag har svårt att bryta mina dåliga vanor och lätt glider tillbaka. Konstigt nog så har jag lyckats att skriva i min måbra-bok nu, varje kväll förutom fredag, och det är en längre sammanhängande period än jag tidigare har lyckats med. Vad jag har gjort bra är något som är extremt svårt att hitta, och man ska hitta minst tre saker, men det känns som att jag vill börja agera på ett sånt sätt så att jag ska ha lättare att hitta dom positiva sakerna i mitt liv så jag får fortsätta att bryta mina dåliga vanor.
Dax att gå ut och hämta in mer ved och sen får jag försöka att se om jag kan få lite ordning i huset.
Skönt att det snart är kväll så jag får krama om min Nalle igen och få mysa i soffan tillsammans med honom efter att han varit ute och sågat ved. Han får mig att känna ett stort lugn när vi är tillsammans och jag har ingen oro annars heller. Vore kanske lätt att låta oro och svartsjuka bli en del av vardagen när man varit med om såna saker som jag har varit med om men tack och lov att jag har kunnat bearbeta allt som jag har bakom mig. Att ha blivit lämnad för en annan kvinna, efter att jag sakta men säkert insåg att det var något som inte stämde (kände att det inte kunde vara frågan om att jag bara var svartsjuk utan det var för många tecken på att något var fel. När en person som är en extrem vanemänniska börjar att förändra ett stort antal vanor så är det svårt att inte tro att något hänt), är något som skulle kunna få många att tvivla i kommande förhållanden, men jag kan inte låta det förstöra för mig! Att ha varit med om att någon i ett ännu tidigare förhållande kontrollerade mig så till den milda grad, sökte igenom mina saker, läste min dagbok, kontrollerade datorn och tolkade ALLT som om jag var på väg att lämna honom eller när jag var arg och skrev något om det i dagboken så var det, enligt honom, något som jag alltid kände. Om jag skrev att jag önskade att jag kunde få bevis för att han menade allvar så var det en ursäkt för honom att låta bli att kämpa…
Jag är så glad att jag kunnat lägga oron bakom mig även om minnena finns kvar!! Jag vet att jag har kommit så pass långt att jag inte är rädd för att det skulle komma att hända något liknande med Nallen, han är inte nån av de andra två, han är en annan person och kommer inte att göra samma sak som någon annan som jag har varit tillsammans med. Det finns inte två personer som agerar på samma sätt, i hela världen! Tack och lov så finns det ingen mer precis som mig heller… det är nog tur det…
Nu ska jag gå ut och fylla på vedkorgen igen.
Ja tyvärr så blir man bara allt mer och mer oroad över hur långt från verkligheten politikerna är… Mona Sahlin har uttalat sig om att de flesta kan arbeta även om det i vissa fall innebär en timme i veckan eller en dag i veckan och jag bara undrar VAR såna arbetsplatser finns där man kan arbeta under såna förhållanden?? Jag håller med henne till fullo om att väldigt många skulle kunna arbeta under såna omständigheter, men verkligheten ser ju inte ut så. För det första, hur skulle någon arbetsgivare ha råd att anställa någon som dom inte vet hur länge personen i fråga kan vara på arbetet? Skulle dom få betala full arbetsgivaravgift och hur skulle det fungera om man var tvungen att avskeda personal, vem skulle få gå först? Hur ser arbetskamraterna på en person som bara är på jobbet så mycket som sjukdomen tillåter, när det redan idag talas om att det finns många ”simulanter” i samhället? Hur skulle allt fungera ekonomiskt?? Har vi verkligen ett samhälle där Mona Sahlins vision skulle fungera?? Jag önskar att jag hade positiva vibbar när det gäller allt detta, men det har jag inte…
Min känsla är att politikernas agerande enbart ökar på oförståelsen som finns för de personer som drabbats av medicinska problem vilket är helt oacceptabelt. Det är ingen i detta land som valt att drabbas av ett eller annat problem som orsakat sjukdom eller kronisk värk, men man ses i princip som om man är arbetsskygg. OBS, jag säger INTE att det inte finns dom som försöker utnyttja systemet och såna personer ska definitivt inte ha nån plats i sjuksystemet och det är såna personer som förstör för så många andra och oxå inverkar till att det finns tvivel och misstro!
Det känns totalt vansinnigt att man försöker att genomföra så pass stora förändringar på en extremt kort tid och det kommer att bli väldigt många människor som kommer att få sitta ikläm, som verkligen inte har inre resurser för att klara av en sån situation. De har säkerligen levt med en extrem oro under hela hösten och jag undrar om någon frisk person hade velat vara i deras situation. Ibland måste man vara otroligt stark för att orka vara sjuk….
Ja idag reagerar jag på olika företeelser…
När det gäller Anna Anka så kan jag inte fatta varför den människan har blivit så himla uppmärksammad att hon tydligen t o m har skapat en egen adventskalender och såvitt jag förstår så reagerar hon på olika saker i det svenska samhället. Jag tittade en dag på hennes inlägg och det var både första och sista gången!! EN skapligt vettig sak hade hon den dagen och det var ett träningstips, med tanke på att hon är PT i grunden, men i övrigt så kommenterade hon enbart Gudrun Schymans medverkan i Let´s dance och samtidigt skröt hon över hur bra hon själv hade varit i samma program!! Alltså, hur mediakåt får man vara egentligen???!!!! Hon har ju inget vettigt att säga men hon är tvungen att visa sig i alla möjliga sammanhang bara för att inte bli bortglömd…. Så trött jag blir….
När det gäller Alex Schulman så har jag för första gången sett att han har något vettigt i skallen, när han reagerade på att han inte hade möjlighet att gå in på café med sin lilla dotter. Vi har skapat ett samhälle som ska vara så uppdelat att man inte ska få komma in på café när vi har barn med oss och det ska inte vara naturligt att man tar sitt barn med sig. Folk i storstaden rynkar tydligen på näsan åt barn och anser att dom blir så pass störda av att någon har ett barn med så dom menar på att man måste skapa nya caféer för folk med barn. Diskriminering eller?? Och när sen Schulmans exfru, Katrin Zytomierska som dessutom råkar till att vara gravid och väntar sitt första barn i vår nån gång, går ut och skriver motinlägg i ämnet, ja då kan man undra vad det är som pågår egentligen. När man är förälder och är ledig med barn så ska man tydligen inte kunna leva ett sånt liv som man har levt innan utan då ska man tydligen förändra alla aspekter i livet. Undrar om det är meningen att man ska sitta hemma hela tiden, eller om man enbart ska sitta i lekparken med andra föräldrar eller vad det handlar om. Vad som helst så att man inte stör andra människor med sina barn tydligen. Jag undrar hur de nya ”barn-caféerna” ska fungera, om det enbart ska vara tillåtet att gå in där med barn så att det blir en ordentlig uppdelning mellan folk eller vad det är man är ute efter. Nej ur led är tiden!!!
Att vår ”Kära” regering anser att alla i grunden är så pass friska att man kan gå ut i arbetslivet, det är väl något som tyvärr inte är alltför förvånande med tanke på hur långt från verkligheten politiker är, men något som jag reagerar minst lika mycket emot är hur vanliga människor tänker och reagerar. Att många totalt verkar sakna empati eller ens kunna tänka sig att någon kan ha så pass svåra besvär att man verkligen inte kan klara av arbete på det sättet som arbetslivet ser ut idag, DET skrämmer mig minst lika mycket som regeringens agerande!! Läste på en nyhetssite idag om ett antal personer som har svåra problem med värk och div andra problem och sen gick jag ner och läste kommentarer till det som hade skrivits och jag blev sååååå förb……. Även om det fanns många med empati så fanns det oxå kommentarer i stil med ”dom skulle nog må bra av att komma bort från soffan”, ”jag är stelopererad och har verkligen inte haft en enda dag borta från jobbet”, ”varför skriva om 10-20 pers, utav 15.000, som är de enda som blir orättvist behandlade av regeringens politik”, ”dessa personerna är bara rädda att få det sämre när de går på försörjningsstöd och inte kunna åka till Thailand på semester varje år”, ja den typen av kommentarer var verkligen inte få. Jag slutade att läsa efter hälften av kommentarerna eftersom jag var på väg att slänga datorn genom det stängda fönstret och jag kände verkligen inte för att få in kylan! (kommentarerna är inte skrivna ordagrant, eftersom jag inte klarar av att se eländet igen, men dom fanns där)
Politiken som drivs nu, den häxjakten som är på sjukskrivna ”fuskare”, är totalt vansinnig och jag skulle tyvärr inte bli förvånad om det kommer att bli en våg av självmord eller ökat användande av antidepressiv medicin bland de utförsäkrade och DET kommer inte att sluta väl. Det här handlar ju om så pass många människor som går med ständig värk eller andra problem och många av dom har med största säkerhet försökt att komma tillbaka till arbetslivet, bara för att sakta men säkert få inse att problemen blivit värre när dom försökt att jobba och nu kommer ett antal av dom dessutom vara tvungna att gå ifrån hus och hem för att istället få försörjningsstöd och man ökar på den psykiska påfrestningen för dessa personer. Ska man inte ha rätten till ett någotsånär drägligt liv även om man har haft oturen att drabbas av ohälsa??
Jag har inga svar på hur man ska lösa problemet, om det handlar om att långtidssjukskrivna ska ha lättare att bli sjukpensionärer och att det dessutom ska kunna gå att bli ”friskskriven” om förutsättningarna förändrats och att man hittat behandlingsmetoder som fungerat (med tanke på att vården utvecklas hela tiden) eller hur man nu ska lösa allt, men att få folk att gå under p g a all stress det kan verkligen inte vara svaret på allt!!