Fyyyyyyyyy…………………………..
Jag hade sett fram emot den här helgen så otroligt mycket och nu känns det som att den förmodligen blir skit!!!! I mer än en månads tid så har jag sett fram emot att syrran och jag ÄNTLIGEN skulle komma åt att träffas igen och nu misstänker jag starkt att så inte kommer att bli fallet!! Att sitta hemma och sukta efter en kille är tydligen mer värt än att ha chansen att träffa storasyster… Bara för att jag har haft den stora ”oturen”, eller vad jag nu ska kalla det för under dom omständigheterna som är just nu, att ha träffat min Nalle och faktiskt må bättre!!! Innan hon hade fått kontakt med den här killen då längtade hon minsann efter att vi skulle träffas, men nu har hon inte ens velat nämna helgen med nån enda stavelse… Och jag har mer eller mindre fått höra att jag är självisk som vill ha ett svar så att jag faktiskt kan göra upp nån form av plan för hur morgondagen ska se ut, om vi åker på middan eller om det inte är idé att åka förrän till kvällen.
Är jag verkligen så hemsk som längtar efter en syster som jag faktiskt inte träffat på 2,5 år och att jag önskar att jag vore lika efterlängtad??? Att jag önskar att hon ville träffa mig åtminstone för ett par timmar?? Förut sa hon att hon längtade efter att få se mig må bra… nu säger hon att hon inte vet om hon orkar se min lycka… Måste jag må dåligt bara för att hon mår dåligt, för att hon ska vilja träffa mig?? Det är ju faktiskt tack vare Nallen som ett möte kan bli verklighet…..