Ja det känns verkligen som att våren är på gång och vårtecknen kommer, ett efter ett. I förra veckan kom besök av bofinken och staren och igår såg vi första tofsviporna. Dagens vårtecken är att första tranan stod på gärdet nedanför svärföräldrarnas hus när vi åkte för att handla. Man kan ju inte tvivla på att våren är på väg när nu dessutom snön har börjat försvinna så att det äntligen går att se gräsmattan igen, förra helgen så började gräset titta fram och det har bara fortsatt under veckan. Känns ju verkligen som att vintern börjar att släppa sitt tag om oss och man kan ju bara konstatera att dagarna blir längre och längre och det är bara att njuta.
Idag har vi varit och handlat och jag ska snart sätta fart och baka kanelbullar och kanske nån sorts kakor oxå och jag kan inte annat än säga att jag verkligen ser fram emot att baka idag. Det är lite annan känsla än när jag bakade senast och det mest kändes som att jag bakade för att jag behövde det. Men iofs så bakade jag ju matbröd då och idag blir det kaffebröd och det blir ju lite skillnad och nu blir det helt andra dofter även om jag älskar doften av nybakat matbröd. Men att känna doften av kanelbullar är ju något som slår det mesta, det går väl inte att neka till.
Sen får vi ju se hur pass mycket kakbak det blir efter bullarna, det får kroppen styra även om kakbak inte blir lika jobbigt som att baka bullar. Men jag får lyssna på vad ryggen vill för det finns fler dagar kvar till att Nallen fyller, ingen vinner ju på att jag däckar på tisdag för att jag har varit alltför duktig.
Undrar om det inte börjar vara tid för mig att komma iväg till frissan snart och fixa mig igen… Visserligen så har det ju BARA gått 4 månader sen jag var iväg, vilket ju är väldigt kort tid för mig eftersom jag brukar klippa mig en gång per år eller nåt liknande, men det känns som att det vore ganska skönt att komma iväg igen. KANSKE att jag börjar att ta ett steg emot att jag inser att jag är värd att skämma bort mig själv en smula ibland i varje fall, vilket jag ju inte har kännt tidigare. MEN vi får väl se, skulle väl vara kul att se lite extra snygg ut när F fyller 18 om två veckor (hur sjutton kan JAG ha en så pass gammal dotter, känner mig verkligen inte tillräckligt gammal själv för att kunna ha en så pass gammal dotter) för tjejerna är inte direkt bortskämda med att se en raffig morsa som bryr sig om sig själv.
Okategoriserat
Ibland blir man MÖRKRÄDD när man ser och hör vissa historier om hur det går till i dagens upplysta (?) samhälle! Jag är väldigt glad att jag satte mig och tittade på Uppdrag granskning igår även om det skrämde mig extremt mycket att se hur många tänker när det gäller sexuella övergrepp. Och när jag just sett ett par personers kommentarer på en av våra kvällstidningars net-sida så kan jag inte låta bli att skriva av mig om det jag sett och hört under senaste dygnet. Kan oxå säga att jag inte tänker ta ställning för om killen är skyldig eller oskyldig eftersom han i både tingsrätt och hovrätt har dömts för de brotten som han anklagats för och han sitter av sin strafftid just nu och såvitt jag förstår så behövs det ganska mycket för att en person ska dömmas av båda de instanserna.
När det gällde ”Linnea” så hade tydligen ”Oscar”, som killen kallades i UG, i ett förhör erkännt och beskrivit händelsen på toaletten på samma sätt som ”Linnea” hade gjort även om han sen tog tillbaka erkännandet. Tydligen finns det åtminstone en person i detta avlånga land som anser att ett detaljerat erkännande inte ska vara giltigt ens om det överensstämmer med offrets historia OM han sen tar tillbaka erkännandet?? Så ett erkännande blir helt ogiltigt, oavsett hur stor sanningshalt det verkar ha, bara för att den anklagade tar tillbaka det??
Att sen skola och fritids ansåg att dom skulle vara NEUTRALA, t o m efter att dom hade fastslagits, det förstår jag inte fullt ut. Ska inte skolan medverka till att ungdomar får en bra värdegrund att stå på, även om det i huvudsak är föräldrarnas ansar. OCH att dessutom kyrkan, direkt eller indirekt, gav stöd åt ”Oscar” genom att inbjuda honom till skolavslutningen (när han dessutom hade besöksförbud när det gällde ”Linnea” och faktiskt hade begått ett brott om hon hade varit närvarande på avslutningen (och prästen visste faktiskt inte att hon inte skulle närvara)) det har jag lite svårt att förstå. Att kyrkan ska vara öppen för alla kan jag iofs hålla med om men jag undrar om kyrkan ska uppmuntra en person att begå ett brott inom kyrkans väggar.
Sen är det djupt tragiskt att det sen på kvällen begicks ytterligare en våldtäckt av samme kille. Såvitt jag tolkade det så våldförde han sig på en tjej som förmodligen hade trott på att han var oskyldig till anklagelserna. Och man fann DNA-bevis efter detta.
Det som skrämmer mest är kommentarerna om att det är en väldigt trevlig och omtyckt kille och HAN skulle aldrig kunna göra något sånt, medan tjejerna har blivit kallade för både det ena och det andra. Och ingen verkar ha pratat med varken ”Linnea” eller den andra tjejen som drabbades utan alla har hört från kompisars kompisar eller annat om vad tjejerna sagt efteråt och rykten MÅSTE ju stämma överens med sanningen?? Jag hoppas att ingen av tjejerna har gått in på facebook och läst om dom elakheterna som tydligen skrivits där för det som skrivits där verkar bara vara en fortsättning på övergreppen som dom redan har utsatts för.
Slutligen vill jag påpeka att jag förstår de personer som har velat visa sitt stöd för ”Oscar” och som har haft svårt att ta till sig att han kanske inte var riktigt den personen som dom trodde att han var och det är verkligen inte mot dem som jag vänder mig. Vad jag reagerar på är att många, trots den bevisningen som fällde ”Oscar”, har gett sig på tjejerna som drabbats av det han gjorde och att samhället har svikit dem på så grovt sätt. Det räcker inte med att dom har drabbats av en brottslig handling utan dom måste dessutom gå igenom samhällets agerande när dom om och om och om agerar domare, långt efter att domstolen sagt sitt.
Lycka till i livet tjejer och jag hoppas att ni hittar er väg vidare i livet!!
Okategoriserat
Ja dagen har börjat med frasvåfflor hos svärföräldrarna så man kan väl inte klaga på den början av dagen….
Så det var min frukost idag. Hade erbjudande om att följa med på påskmarknad ikväll men jag känner att kroppen nog behöver att jag bara kan lyssna på den idag oxå för spänningarna är ganska påtagliga. Har sett till att avverka mina pelargoner i köket och tagit skott av dom som ska planteras sen. Ska försöka se till att göra LITE nytta idag även om det inte kommer att gå många knop. MEN trots allt så är det en födelsedag som ska firas på måndag så det behöver vara skapligt hemma till dess.
Sen ska jag definitivt inte glömma början till plan för att verkligen kunna förändra livet, eftersom det verkligen behövs. Det som jag kallar för ett liv är ganska långt ifrån det livet som jag lever och det gäller att försöka ta sig ur eländet och VÅGA kliva ur min bubbla. Hög tid att jag vågar börja leva igen, för det var ganska länge sen jag klev ur min trygghetszon till fullo. Mja när jag träffade Nallen och valde livet tillsammans med honom så var det ett ganska drastiskt sätt att förändra livet, DET kan jag lova, men i övrigt så har jag inte gjort speciellt många medvetna förändringar av mitt liv eftersom jag har låtit rädslor styra mig i en alltför hög grad. Nu när jag äntligen har en underbar man vid min sida som verkligen ÄR vid min sida på ett sånt sätt som jag behöver så har jag så annorlunda förutsättningar mot vad jag har haft och jag vet att jag får det stödet jag behöver, även från den jag lever tillsammans med (och inte enbart från mina underbara vänner och närmaste), så vore det väl sjutton om jag inte ska lyckas! Jag har låtit andra styra mitt liv ganska rejält och bekräftat OM nån har sagt att jag inte har varit värd nåt istället för att visa att dom haft helt FEL om mig. Det har gått tillräckligt lång tid när jag har talat om för mig själv att jag inte varit värd skiten under skorna och OM jag ska kunna ta mig ur det så måste jag bygga upp all styrka som jag kan, både fysiskt och psykiskt för i nuläget så kan jag nog inte komma längre ner. En detaljerad plan med delmål och tidsplan måste skapas, mitt liv framöver är ett livsprojekt…. Ett projekt för att skapa ett liv, ett människovärdigt liv!!
Okategoriserat
Ja jag kan lugnt säga att jag vill skriva betydligt mycket värre ord men avstår…. :S Jag har just gjort ett träningspass som jag fick ändra TOTALT när jag insåg hur illa rygg, axlar och nacke kändes. Tror inte att jag gissar helt fel om det är minst en nerv i kläm och att musklerna är så spända som dom nästan kan vara och jag fick snabbt inse, när jag började mjuka upp, att jag bara hade gjort skada genom att göra det passet på balansbollen som jag skulle ha gjort. Det är nog tur att inte Nallen vet hur pass illa det är för då skulle han nog inte vara glad på mig. Nu gäller det verkligen att få eländet att släppa så snart som möjligt, inte minst som jag ska baka bullar i slutet av veckan. Längtan efter massage är ganska rejäl just nu kan jag lova!! MEN jag ska lägga mig på spikmattan och slappna av och genom det få kroppen att bli bättre. Ska vara helt ärlig och säga att det känns nästan otäckt att känna hur kroppen och huvudet känns nu p g a spänningarna i kroppen, det är ju tur att jag vet orsaken till att jag känner mig som jag gör eftersom jag varit med om det förut även om det är tufft att känna att ”jaså är jag där igen”…. Varför utsätter jag mig för att hamna i det här läget, gång efter gång efter gång?? Jag vet ju så väl hur det blir…. Nej nu blir det mattan och bara försöka att slappna av….. Och att hoppas på att eländet snart släpper….
Okategoriserat
Ja var börjar man när man vet vad som behöver förändras (hela livet i princip, förutom att jag definitivt inte vill förlora Nallen och tjejerna och de som står mig närmast) och förstår hur man ska göra för att förändra, i teorin. Jo det är väl bästa tänkbara början, det inser jag ju även om jag samtidigt känner det som att det är ett fruktansvärt stort hinder att ta sig över. Det första som jag väl bör göra är att dela upp hindret i ett antal mindre hinder som är enklare att ta sig över och när jag kan hitta belöningssätt efter att jag lyckats med att ta mig över varje hinder (eller delmål som jag väl borde kalla det för)…. Låter som en vettig plan eller? Förmodligen, så det gäller att kunna omsätta den i verkligheten…
Vilka skulle då delmålen vara och vilka skulle belöningssätten vara? Ja delmålen känns enklare att hitta än att hitta belöningssätten. Eftersom det finns ett antal saker att förändra för att nå slutmålet, en livsstilsförändring av stora mått, så blir det en rätt lång lista av delmål… Får dela upp dom för att få grepp om allt. Maten: * Börja äta frukost… * Börja äta på bestämda tider, frukost, lunch, middag… *Näringsriktig mat…. Värk och motion: * Första delmålet måste vara att börja träna 3 dagar i veckan… * Verkligen införa kundaliniyogan i mitt liv…. Mentala hälsan: * Jobba med självkänslan… * Återinföra glädjen i mitt liv…. * Hitta sätt att ta mig ut bland folk igen…. * Skapa rutiner….
Ja nu minns jag inte om jag hade något mer nerskrivet i förra inlägget som jag glömde att ta med bland det som behövdes brytas ner i delmål och vissa av de här delmålen utgör tillsammans ett slutmål och vissa andra är bara början på vägen mot ett slutmål. Borde väl inte vara jättesvårt att nå målen när jag vet vad som ska göras…
Inget av det här är dock nyheter för mig, att delmålen ser ut på det sättet, det svåra är att motivera sig för att göra förändringarna eftersom ju livet trots allt funkar skapligt i nuläget. Det som är det svåra är att intala sig att livet kommer att bli ännu bättre om jag gör förändringarna eftersom jag ger mig ut på okänd mark. Jag lever ett liv som för dom många är rätt onaturligt men för mig är det helt naturligt. Känns ibland som att jag har skapat en bubbla omkring mig, en bubbla där jag känner mig trygg och slipper utsätta mig för risken att bli dömd av andra, när det gäller mina livsval. Förmodligen så är det ju ändå så att jag dömmer mig själv hårdare än någon annan gör, men det gör ändå inte att det är enklare att ta sig ut i livet igen. Jag är rädd att man ska se en person som är lika lite värd som jag själv känner att jag är….
När jag dessutom fick höra det som dd vräkt ur sig om mig, en person som inte kände mig alls men som lyckades träffa nästan alla ömma punkter som jag har, ja då fick jag bara känslan att ”jaja, kunde en person se den jag verkligen är ja då är det bara att räkna med att andra oxå ser det”… Att hon sen hade totalt fel när det gällde tjejerna och deras pappa (och att hon agerade helt sjukt), det var inget som var relevant för mitt sätt att se på det hon sa om mig.
Nej nu får det vara slut på mina grubblerier för en stund….
Okategoriserat
Ja det är ju vad jag verkligen behöver göra, finns inte många saker som är rätt i mitt liv och det mesta måste rättas till så snart det på något vis går!! Det enklaste man kan göra är ju att köra på i sina gamla invanda spår, då har man nån form av trygghet och man slipper att ge sig ut på osäker mark och utmana sig själv. Man slipper tänka för att göra saker eftersom det är sånt som man verkligen vet att man kan. Men när man kommit till det stadiet när man skadar sig själv och andra genom att vara kvar i det gamla, hur gör man då?? Och när det handlar om så pass många saker som måste förändras att man knappt vet var man ska påbörja förändringen, hur gör man då?? Hur hittar man energin för att göra förändringarna??
Det sägs ju att man inte kan förändra det man inte erkänner så jag kan lika gärna skriva ner vad det är som jag måste börja med att förändra, även om det finns betydligt mer som måste förändras i längden men jag är tvungen att börja nånstans. * Mina matvanor är fullkomligt horribla!! Jag äter väldigt dåligt och har absolut inga vanor när det gäller maten och frukost vet jag inte vad det är… * Jag skapar problemen själv med spänningsvärk genom att inte lägga in yoga och annat som kan hjälpa mig att må bättre. *Jag håller mig i hög grad för mig själv, förutom Nallen och tjejerna förstås, och skulle behöva söka mig ut bland folk. * Jag tillåter mig själv att vara alltför inaktiv och har svårt att skapa rutiner.
Ja det där var början till en bekännelse när det gäller mina svaga punkter, sen kommer ju annat i spåren på det som jag skrev ovan men det känns som att jag är tvungen att börja med att förändra dessa saker för att kunna gå vidare sen med de andra sakerna som måste ändras. Det är ju svårt om man försöker att förändra alltför mycket på en gång, man tappar både lust och fotfäste och det blir allt lättare att misslyckas om man gör det. Gäller att hitta ett bra tempo för att göra förändringarna och att hitta sätt att belöna mig själv, något som jag är extremt dålig på, för jag lär behöva det för att komma vidare. Något som jag kan säga att jag faktiskt börjat om med är att skriva i måbra-boken igen och att jag har tvingat mig till det eftersom jag ju vet att det i längden är bra. Att jobba med självkänsla samtidigt som jag jobbar med mina förändringar är nog något som är extremt viktigt.
Okategoriserat
Ja längtan efter mer kunskap om kundaliniyogan bara växer sig allt starkare och det verkar kanske löjligt att jag inte ser till att kunna köpa boken jag suktar efter, men om ekonomin inte tillåter det så finns det inte mycket att göra åt det. En yogatidning har dykt upp på marknaden och jag ska se om jag inte kan få tag på den även om den knappt säljs här i samhället (har sett en lista med återförsäljare så jag har kollat upp det) och jag längtar efter att hålla den i min hand och lusläsa den från första till sista sida. Skulle väl kunna ta bilen ner för att köpa den men jag känner mig inte helt säker med bilen eftersom den inte är riktigt som den skulle vara och Nallen har inte haft möjlighet att kolla upp den och en promenad i regnvädret känns inte jättelockande heller, så jag tror att jag avstår från tidningen idag. Kanske passar på till helgen om jag tar mig in till stan för att gå på shoppinghelgen och lyssna på Timotej och då finns det möjlighet att hitta tidningen där oxå.
Jag vet inte om längtan till just kundaliniyogan kommer sig av att jag inte har möjligheten att utöva den på det sätt som jag vill (gräset är alltid grönare på andra sidan??) eller om det verkligen är så att jag känner att det är just den som min kropp och själ behöver med den strukturen som finns inom kundalini. Jag tror ju att det handlar om det senare men jag kan inte vara helt säker, dock har jag fått såna svar inom mig när jag gjort ett pass som jag har sen gammalt (men som inte passar kroppen med det skicket som jag har just nu) att det känns som att det är rätt väg. Men vi får väl se när jag får möjlighet att kunna utöva det på ett sånt sätt som jag vill.
Okategoriserat
Ute är det regnigt och grått som attans och inom mig så är det ungefär detsamma.
Axlarna bråkar rätt mycket efter gårdagen så det känns rätt tungt men det är väl sånt man får ta.. Jag gjorde ju vissa saker igår som ju gör att jag insåg att jag skulle ha ondare idag eftersom det blir så när musklerna har varit ruggigt spända under en perid utan att jag gjort något åt det förut och då får jag ”skylla mig själv” och faktiskt räkna med att det blir ondare till att börja med. Hade ju varit skillnad om jag hade kunnat komma iväg på massage för att mjuka upp musklerna på den vägen för då hade jag ju kunnat börja från ett smärtfritt läge vilket jag ju faktiskt inte har möjlighet till nu utan jag är först tvungen att få spänningarna att släppa genom det jag gör själv. Men men, det är väl bara att gilla läget och göra det bästa av allt ändå. Det enda sättet att förbättra något.
Fick sms från syrran igår att det hade gått bra för henne att resa och att allt var helt underbart med killen som hon reste för att träffa. Skönt att veta att hon har returbiljetter så att hon kommer hem och inte att hennes planer är på samma nivå som för ett par månader sen. Hon har ju så tydligt uttryckt att hon MÅSTE komma ifrån sonen för att han förstör hennes liv annars (hon KAN ju inte ställa krav på honom för då kan han ju bli sur!) och ibland tror jag att DET styr hennes längtan mer än något annat. Tror i varje fall inte att det är förnuft som styr henne, även om jag naturligtvis älskar henne.
Nej den här dagen gäller det bara att försöka ta sig igenom och få eländet att släppa på alla sätt…..
Okategoriserat
Nu är jag inne i en sån där eländig period igen när jag visserligen kan skratta men det känns inte som att skrattet kommer inifrån utan att det bara är ett ”spel för galleriet” och jag hittar inte rätt i tillvaron. Jag satte igång en skiva förut och hade bestämt mig för att jag bara skulle röra mig till musiken och se till att få upp pulsen och därigenom få mig början till ett träningspass… Jodå, jag lyckades… Ett första steg mot ett nytt liv får jag väl säga även om det inte riktigt känns så. Är tvungen att hitta in i positiv tänkande och att på något sätt tvinga mig att hitta tillbaka till glädjen som jag ju faktiskt har kännt och stundtals fortfarande känner tillsammans med Nallen. Vågar inte tänka på vad som händer om jag inte lyckas men jag älskar min Underbare Nalle så enormt mycket att jag inte skulle vara beredd att ens tänka tanken att förlora honom. Fortfarande kan jag bara stanna upp och bara titta på honom och fyllas av en otroligt stark kärlek som förvånar mig många gånger för jag är inte säker på att jag har upplevt något liknande förut.
Tidigare förhållanden så har jag ganska snabbt upptäckt att det funnits saker som jag inte kunde stå ut med och att den jag var tillsammans inte var beredd att försöka att göra något för att möta mig på halva vägen med det som var problem, men den här gången så känner jag inget sånt. Det som KAN vara något problem är han beredd att jobba på att förbättra. Det största problemet finns ju trots allt inom mig själv när det handlar om min egen oförmåga att verkligen ta tag i allt som jag måste få ordning på. Finns bara en enda lösning på det och det gäller att jag ser till att vända på mitt liv ordentligt innan jag ställer till med mer problem för mig själv än jag redan har…. Skulle INTE vara beredd att riskera mitt förhållande, för jag älskar honom så extremt mycket att jag saknar ord för att beskriva det!!!
Okategoriserat
Ja igår fick jag en anledning till att börja fundera över kontakten med en gammal kompis igen. Jag har dragit mig undan från de få kompisar som har funnits tidigare, det har kännts som att jag verkligen inte har velat att nån skulle få veta hur mitt liv har utvecklats (eller snarare låtit bli att utvecklats) under dom senaste åren och det har varit en rädsla att förnya kontakter. Igår fick jag mail från en väninna från Campus Norrköping när jag gick och pluggade till civ ingenjör (fick avbryta studierna för att jag rusade in i väggen i 200 knyck!) som jag inte har haft kontakt med på några år och det känns t o m jobbigt att bestämma sig för att svara henne. Eftersom det är några år sen vi hördes av senast så inser jag ju att det kommer att bli vissa tillbakablickar för att uppdatera sig och det känns sååå jobbigt att berätta att jag inte kommit längre i min utveckling än jag har gjort. Det är ju inte direkt så att jag är stolt över det livet som jag har skapat för mig själv utan jag vill ju verkligen hitta sätt att börja utveckla mig igen! Känns som att jag verkligen har stagnerat och inte hittar sätt att ta mig vidare och det är inte direkt något som känns bra att berätta om, speciellt inte för en person som till synes har lyckats med det mesta som jag INTE har lyckats med. Men vi får väl se hur jag lyckas med mitt svar till henne.
Okategoriserat