Känns väl som att jag börjar ta mig upp ur den lilla svackan även om det är en bit kvar. Nallen har ju undrat över vad det har varit för fel eftersom jag varit frånvarande och inte den My som han har lärt känna. Det har varit så svårt att förklara eftersom jag faktiskt inte känt att jag haft så mycke till förklaring. Satt igår kväll och tänkte en del och jag misstänker att det är dom förändringarna som har varit som kan vara en del av förklaringen… Mitt liv har vänt runt totalt på så många sätt och det KAN nog ha en stor del i att jag varit riktigt vilsen några dagar. Så mycket som har varit en del av min identitet förut har försvunnit eller förändrats, typ värken som nu är i stort sett helt borta, jag har varit en person som varken kunnat eller velat unna mig själv något (nu propsar nallen på att jag ska göra det), jag har helt andra förutsättningar i många fall och det känns knappt som att jag vet vad jag ska göra, dessutom verkar det som att allt är lugnt omkring C nu och att allt fungerar som det ska med henne… Jag har alla mina saker omkring mig, det är inte den minsta förändringen!! Och jag känner mig LOST mitt uppe i alla dom här förändringarna!!! Vem är JAG nu?? Hur går jag vidare med att hitta mig själv mitt uppe i allt det som hänt, förhoppningsvis ska väl det väl inte bli alltför många fler förändringar just i nuläget.
Jag känner mig nästan som förlamad nu när allt faktiskt har lugnat ner sig, det andningsrum som jag sökte så länge har infunnit sig och till slut så ser det ut som att det kan finnas plats för mig mitt i allt oxå och jag vet inte hur jag ska agera. Det enda som händer i min närhet är något som jag inte kan påverka utan bara ”gilla läget” eftersom min syster har fått infall av det mindre vettiga slaget, enligt mig, men vad kan man göra. OM allt fungerar som hon vill så lär det bli bra men jag kan inte säga annat än att jag är orolig för henne.
Nej nu ska jag försöka se om jag kan vara lite mera aktiv idag, igår blev det en promenad men kroppen hängde inte med (känner av att jag har nån förkylning i kroppen) men jag ska försöka se till att inte slöa alltför mycket idag. Skulle behöva släpa ner dammsugaren och ta hand om nedervåningen för övervåningen kan jag inte göra så mycket med idag, den är lite som en byggarbetsplats, då Nallen håller på att fixa med förvaring och det kommer att bli kanonbra när allt blir klart
Okategoriserat
Det känns som att jag inte BORDE ha en svacka, med tanke på min underbare nalle, att jag får hit tjejerna nästa helt och allt annat (ja även stödet från den enda som vet lite mer om mitt arbete för att ta mig upp är ju så otroligt att jag nästan börjar grina av tacksamhet!!), och ändå så mår jag som jag gör. Jag har börjat berätta lite mer för Nallen om vad jag gör och om jag inte vet om jag var speciellt tydlig när det gällde vad det gör för hur jag mår.
I nuläget känner jag att jag inte är kompis med min kropp, är ju ovan vid att vara så pass tung som jag trots allt är (framför allt att kläderna passar mindre bra känns jobbigt), trivs ju inte med att vara långhårig, det känns t o m konstigt att inte ha speciellt mycket värk (inte ens efter lördagen när vi flyttade morsan så fick jag värk). Nu är jag helt plötsligt i en situation när jag inte kan skylla på speciellt mycket utan det är ”bara” att ta tag i allt. :S Och i vilken ände börjar jag då?? Hur gör jag för att inte ta för många steg på en gång så att jag skulle falla platt bara för att jag slår knut på mig själv och inte hinner med alla förändringarna mentalt? Det känns som att jag har alla svar utom det viktigaste. Var börjar jag??? Vad är bästa början så att jag får något att bygga vidare på??
Jag har tvingats inse att jag i alltför många lägen följer ”minsta motståndets lag” och DET är ju något som jag är i extremt stort behov av att förändra, annars kommer jag att sätta mig i samma sits åter igen, så det kanske är DET som måste bli första steget. Att börja med stenhård diciplin, ett schema som ju dock oxå ska innehålla när jag ska ta det lugnt och så. Det är ju inte frågan om att jag bara ska jobba 24 timmar om dygnet utan det handlar om att jag ska strukturera upp mina dagar. Kanske är DET den bästa början. Det verkar ju ganska rimligt när jag ser det i skrift i varje fall, förmodligen är det ingen dum väg att gå. Jag får fila på dom funderingarna under förmiddan och se om jag kan komma fram med en plan som ser vettig ut. Har ingen större lust att gå omkring med taskigt samvete och känna det som att jag inte gör tillräckligt, bättre att hitta en handlingsplan och följa den! På ett eller annat sätt måste jag hitta en väg ur det här även om det kommer att bli otroligt svårt.
Okategoriserat
Känns som att jag nästan håller på att tappa greppet om förändringsarbetet för att det känns så enormt stort! Det är så enromt mycket som krävs för att jag ska få ett ”normalt” liv igen. Jag har tappat så otroligt mycket genom det jag har gjort att jag knappt vet vad som är normalt längre. Känner mig otroligt överväldigad av allt och irrar bara omkring utan något större fokus. Måste hitta ett sätt att få fokus och prioritera bland allt….. Vet bara inte hur…………..
Okategoriserat
Det känns verkligen som att jag håller på att förlora en syster, om jag nu har haft henne under senare tid. Jag känner det faktiskt inte så. Det är tur att jag faktiskt har en syster som jag kan lita på när det behövs!!!
Idag har mesta tiden gått åt till att få svar från en syster som inte har svar att ge eller som inte vill ge svar. Men som det känns så gör det detsamma med en person som inte vill se att hon har något eget ansvar när det gäller hennes eget liv. Det som behövs nu är personer med samma tänk som mig som kan ge energi när jag har dåligt med den varan själv
Okategoriserat
Även om snön nu regnar bort så snöade det i varje fall när jag vaknade till. Vet knappt vad jag är på för humör idag, hur jag mår. Allt känns rätt knäppt just nu och det enda jag kan göra är att fortsätta att kämpa för att hitta balans och ordning i livet. Framför allt att hitta orken för att fortsätta kämpa när jag känner den extrema mentala tröttheten som jag känner. Ja nu är det en rätt rejäl svacka och på något sätt SKA jag ta mig ur den!!
I vissa lägen känns det som att en yttre makeover skulle underlätta…. Att fixa till håret för första gången på över ett år eller nåt sånt… Vi får se… behov finns ju samtidigt som jag faktiskt bråkar med ett och annat hjärnspöke när det gäller den biten. Tänk att det ska vara så svårt att känna att man ska göra nåt sånt som för dom flesta är en vana!! Men det har ju varit så under så många år nu, frisör en gång om året eller liknande… Jag har varken kunnat eller velat tänka på sånt. Tänk att ett onormalt liv kan bli så normalt att det är svårt att ta sig ur det!! Idag är det svårt att känna att jag är stolt över det jag gör nu, sörjer faktiskt det jag har gjort emot mig själv och andra under så många år! Det enda jag vet nu är att jag bara kan gå framåt, det är absolut inget alternativ att gå tillbaka till det som har varit….
Det är fruktansvärt svårt att inse att man gjort saker mot sig själv som ingen annan skulle göra mot en. Att inse att man skadar sig själv, på ett eller annat sätt, utan att man inser att det faktiskt är JAG som har orsakat mycket genom mitt eget beteende…. Att inte kunna skylla på att den eller den personen har varit orsak till allt, eller att den eller den omständigheten inte har varit hela orsaken till att saker och ting har gått snett… Att vara tvungen att erkänna att jag faktiskt hade ett val och att jag tog en väg som var rätt dum!! Jag vet att jag gjorde så många felval under rätt många år att det kommer att ta ett tag att klara av att rätta till allt. Har börjat men allt kommer att ta så lång tid och kräva så mycket energi från mitt håll att det bara är att hoppas att jag kommer att ha orken. Motivationen finns de flesta dagarna och dom dagarna som den inte finns så gäller det att hålla fokus på det som är viktigt och inte låta hjärnspöken lura ut mig på fel vägar. Trötthet och uppgivenhet får inte vara det som styr, nu är det ett nytt liv som gäller…. Ett liv som man kan vara stolt över!!!
Okategoriserat
Idag känns det så lätt att sörja det som har varit och att genom det fortsätta att vältra mig i hur eländigt jag har haft det. Istället försöker jag att glädjas åt att jag till slut börjar komma tillrätta med mina negativa tankar och hitta motivation för att jobba vidare. Lätt är det verkligen inte och jag skulle helst göra som jag för det mesta gör, följa minsta motståndets lag och inte bry mig om att försöka förändra. Den enda som just nu kan ge mig sparkar därbak är ju jag eftersom jag bland mina närmaste håller mitt jobb med mig själv ganska hemligt, inte ens Nallen vet om vad det är jag jobbar med. Känslan är att jag vill komma en bit på väg till innan jag börjar att prata om det, det är väl kanske rädslan för att inte kunna leva upp till förväntningar om att jag faktiskt ska ta mig upp som gör att jag inte vågar säga något. Dessutom försöker jag att hitta ett sätt att ta ett steg i taget eftersom jag gärna försöker att ta många steg på en gång och då kommer man knappast framåt utan att slå knut på både ben och sig själv.
Och då ger jag mig själv anledningar att tvivla på att jag kan klara något i slutänden och DET är totalt onödigt!!
Jag har i varje fall ätit idag, vilket inte är helt vanligt, så att jag kan ge mig själv en skaplig grund att stå på istället för att följa mina vanliga dåliga vanor. Dessutom har jag suttit med Dr. Phil en stund, något som KÄNNS kan jag säga, men ju är nödvändigt. ”Du kan inte förändra något som du inte erkänner” det är väl något som inte nog kan understrykas!! MEN det är plågsamt att erkänna vissa saker för sig själv!!!!!!
Okategoriserat
En känsla som jag hade igår var att ”varför hamnar jag i en svacka nu när jag har ett liv som är ganska perfekt i vissas ögon?” På ett sätt så kändes det som att jag inte borde hamna i nån svacka alls, men innerst inne så förstår jag ändå. Det finns vissa bitar i mitt liv som fattas för att det ska bli ett perfekt liv. Ekonomin måste ordna sig, förhoppningsvis genom att jag kan hitta nån sysselsättning. DET är ju en stor anledning till att mitt liv har en bit kvar till att vara perfekt. Dessutom har jag en bit kvar till att ha stärkt självkänslan och ha förändrat de bitarna av mig som jag inte trivs med speciellt bra. Det är ju faktiskt så att jag måste hitta verktygen för att orka kämpa vidare och att dessutom orka att använda mig av dom, det senare är faktiskt det svåraste! Det är inte LÄTT att kämpa med sig själv och att må bättre, det är nog ett av dom svåraste jobb man kan göra eftersom det handlar om att omarbeta ett tankemönster som man kanske haft i hela livet, eller i varje fall som man har haft under en längre tid. Det gäller att omprogramera sig från att tänka att ”jag är inte värd något” till att börja tänka att ”jag är värd att må bra, jag är värd otroligt mycket” och DET är inte lätt kan jag säga!! Tankens kraft är såååååå stor!!!! Det är ju inte alltid som man är medveten om att de gamla negativa tankarna håller på att smyga sig in igen och dom börjar rätt snabbt att få fäste, eftersom hjärnan är så van vid att dom finns så man reagerar inte på dom förrän det är för sent. Förhoppningsvis har man byggt upp så pass mycket styrka i sig själv att man kan hantera eländet och ta sig vidare.
Det svåraste av allt, för mig, är när jag känner att jag är på rätt väg och börjar inbilla mig att jag inte behöver jobba så mycket mer utan att jag kan minska ner på intensiteten, jag slappnar av och inser inte att det är säkraste sättet att glida tillbaka in i det gamla oönskade beteendet. Undrar hur många gånger jag gjort sånt utan att inse det förrän det varit i senaste laget och jag i princip fått börja om från början igen med mitt jobb. På ett sätt så känner jag att jag nog är där igen så nu ska jag tvinga igång mig igen, innan jag kommer ner för långt igen. Gäller just nu att omprogramera hjärnan till att fortsätta kämpa även om jag vill ta semester från kämpandet. Förut har det gått ganska lätt att kämpa, men det är nu som elddopet är!! Nu när jag är så otroligt trött så måste jag hitta orken att ta mig tillbaka, viljan att må bättre igen… Känslan är att det är ”mission impossible” men jag måste tänka att DET KOMMER ATT GÅ!!!
Okategoriserat
Jag hoppade över kören igår för det kändes verkligen som att det bara inte hade funkat att sjunga. Idag känns det väl som att det vänt tillbaka något så att det känns en smula lättare. Ska nog slöa en del idag oxå men jag ska försöka att ta tag i yogan igen eftersom jag inser att jag har slarvat rejält med den några dagar.
Okategoriserat
… jag ska hitta lust att göra något idag, inte ens kören känns lockande ikväll och jag vet inte varför. Den här svackan kom oväntat men jag får göra vad jag kan för att få det att vända. Ska försöka att ta mig iväg till kören i varje fall även om jag kommer att vara rätt oförberedd idag. Det blir bara att ta sig in i duschen nu och försöka se till att känna sig bättre i varje fall, inte mycket annat att göra.
Okategoriserat
Ja nu är jag inne i en hejdundrande sovarperiod och det känns som att jag nästan aldrig vaknar. Men det är väl vad kroppen behöver i nuläget. Hösten är ju här med all önskvärd tydlighet och det var -2 även när jag lyckades att slå upp mina blå.
På lördag måste jag ju ta mig upp jättetidigt så att vi kan hjälpa moderskapet med flytten, hur nu DET går för Nallen med sitt bråkande revben, så att det blir ordning på det. Vi lär ju vara en hel hög som bär lättare sakerna i varje fall och som väl är så är det ju vissa saker som ska till tippen. Men det kan inte hjälpas att jag känner mig småorolig, men det löser sig förmodligen.
Vi hade en underbar kväll igår i varje fall och det kändes så skönt att bara känna närheten! Känns som att jag är världens lyckligaste som har hittat någon som min Nalle!!!!
Måste på ett eller annat sätt få upp energinivån nu för jag har tappat en hel del, broderiet har fått vila och Fauré får tyvärr göra detsamma även om jag är tvungen att tvinga igång mig själv idag. Tappade tyvärr en hel del när det sket sig med helgen men det är ”bara” att kämpa på, första rejäla bakslaget är just nu så det är tvunget att ta sig igenom eländet. Har ju rätt mycket att se fram emot så det ska nog inte bli alltför svårt även om det just nu är lite ”soppatorsk” i tanken. Känns rätt knäppt att jag är så låg som jag är just nu, men det kommer ju inte som nån överraskning egentligen för jag kanske inte har fyllt på med energi riktigt på sånt sätt som jag borde ha gjort. Får se det som en ny-gammal lärdom och ta mig igenom det. Jag måste ge mig själv en rejäl spark därbak så att jag får lite fart igen!!
Okategoriserat