Förändringar i tankemönster…
Idag känns det så lätt att sörja det som har varit och att genom det fortsätta att vältra mig i hur eländigt jag har haft det. Istället försöker jag att glädjas åt att jag till slut börjar komma tillrätta med mina negativa tankar och hitta motivation för att jobba vidare. Lätt är det verkligen inte och jag skulle helst göra som jag för det mesta gör, följa minsta motståndets lag och inte bry mig om att försöka förändra. Den enda som just nu kan ge mig sparkar därbak är ju jag eftersom jag bland mina närmaste håller mitt jobb med mig själv ganska hemligt, inte ens Nallen vet om vad det är jag jobbar med. Känslan är att jag vill komma en bit på väg till innan jag börjar att prata om det, det är väl kanske rädslan för att inte kunna leva upp till förväntningar om att jag faktiskt ska ta mig upp som gör att jag inte vågar säga något. Dessutom försöker jag att hitta ett sätt att ta ett steg i taget eftersom jag gärna försöker att ta många steg på en gång och då kommer man knappast framåt utan att slå knut på både ben och sig själv.
Och då ger jag mig själv anledningar att tvivla på att jag kan klara något i slutänden och DET är totalt onödigt!!
Jag har i varje fall ätit idag, vilket inte är helt vanligt, så att jag kan ge mig själv en skaplig grund att stå på istället för att följa mina vanliga dåliga vanor. Dessutom har jag suttit med Dr. Phil en stund, något som KÄNNS kan jag säga, men ju är nödvändigt. ”Du kan inte förändra något som du inte erkänner” det är väl något som inte nog kan understrykas!! MEN det är plågsamt att erkänna vissa saker för sig själv!!!!!!
Ja jag är lyckligt lottad, jag vet det!! På något sätt ska jag orka, det finns inget annat alternativ!
Många värmande kramar till dig oxå
Jag vet hur du har det, har själv en heldel att jobba med.. och tro mej det ÄR motigt ibland tar man ett steg frammåt och 3 bakåt. Men så finns det sällsynta dagar då man heltplötsligt ser ett ljus i allt mörker, och man tar 3 steg framåt och bara 1 bakåt. Det är DE stunderna man får leva på… Kämpa på, lev för de ljusa stunderna. Har tagit mej ur ett sockerberoende som jag skämdes något otroligt för, tagit mej ur ett kasst förhållande där ingen av oss mådde bra, försöker gå vidare i min sorg och saknad efter en väldigt nära och kär släkting. Och tyvärr är det sant, det du inte erkänner kan du inte bearbeta, vet att det är svårt men det hopp även för dej. Det finns åtminstone en här i värden som skulle göra allt för dej för att den älskar dej så mycket.. i ditt fall finns det minst 2 det vet jag.. din NALLE och din ”Litensyster”..
Innan jag går lämnar jag många värmande KRAMAR