Omprogramering
Ja det är väl det som måste gälla, omprogramering av tankar och kropp. Hade väl varit enklare om det hade gällt att skriva ett program för en dator eftersom datorn gör det som den är programerad till att göra medan en hjärna inte är fullt så enkelt. Hjärnan och kroppen gillar ju att göra det som man är van vid att göra och i nuläget måste jag se till att göra förändringar i massor så jag håller inte på med att göra något enkelt. Undrar varför det egentligen är så läskigt att göra förändringar i livet och varför det ska vara så svårt att vända på tillvaron. Känns till stor del som att ge sig ut i nåt okänt eftersom jag tyvärr har skapat ett liv med negativa tankar och där jag har låtit spänningsvärk vara en stor del av tillvaron, även om jag varit medveten om att jag verkligen har kunnat göra något för att slippa mycket av värken. Det låter säkert jättekonstigt att man väljer att ha ont, men det har handlat om att jag valt att blunda för att jag skulle bli hjälpt av vissa saker och göra det som jag varit van vid. Jag har helt enkelt varit BEKVÄM!!
Nu gäller det verkligen att ge sig ut ur bekvämlighetszonen, big time, och det har hittills varit fruktansvärt svårt! Jag vågar dessutom inte säga alltför mycket till Nallen, även om han skulle stötta mig helt, eftersom jag känner det som att jag vill komma en bit på väg och att det ska märkas att jag förändrar INNAN jag säger alltför mycket. Kanske är dumt tänkt men jag vill inte att det ska märkas OM jag skulle misslyckas för ett misslyckande vore inte ens i närheten av okej. Kroppen känns som en superkatastrof på många sätt och jag undrar om det går att köra sig själv längre ner i botten än jag har lyckats med. Det positiva är att det säkerligen bara kan bli bättre. De negativa sakerna, som att det kommer att bli en lång väg tillbaka, får jag helt enkelt glömma och bara fokusera på framstegen.
Första steget är promenad 3 km, 3 ggr i veckan. Allra först i lugnt tempo för att få kroppen att börja vänja sig vid att något förändras, eftersom det känns som att jag går från nolläge i allra högsta grad. Jag har tidigare försökt att starta på högre nivå och det känns som att jag då gjort det onödigt svårt för mig själv och det är ju inte som att jag i nuläget satsar för att springa maraton eller något annat avancerat utan första steget är att få kroppen att vänja sig vid förändring. Slutmålet, som jag ser det idag, är ju att få en fungerande kropp och att med motion hålla vikten på en hälsosam nivå, vilket inte känns som ett mål som är skrämmande stort utan det känns rimligt.
I övrigt så gäller det att hitta utmaningar som gör att jag tar mig framåt på alla sätt, men det är sånt som jag lär skriva mer om framöver vartefter målsättningarna klarnar