Tankar runt självmord…
Då var det torsdag och ikväll är det ”stad i ljus” i stan så jag får se om jag åker in och kollar på det om vädret är skapligt.
Sitter och kikar på Efter tio som har ett tema om självmord den här veckan. Jag kan känna att jag är tacksam för att jag under hela tiden som jag har mått dåligt så har jag haft tankarna att jag inte skulle kunna göra tjejerna så illa att jag skulle försöka att ta mitt liv, även om jag inte är säker på hur jag skulle ha agerat om jag inte hade haft dom (men det tänker jag inte ens spekulera i). Jag har nånstans inom mig haft så pass mycket sinnesnärvaro att jag insett att jag hade gjort tjejerna illa, vilket en läkare såg som att jag inte var deprimerad även om allt annat pekade åt det hållet. Jag tog ju ett beslut dessutom att inte vilja ta tabletter eftersom en vanlig biverkning är att man mår sämre och eftersom jag var ganska ensam och ingen hade funnits tillhands om jag hade ”rasat” och jag var rädd att spärren inom mig hade försvunnit och att det hade slutat med att jag försökt ta mitt liv trots allt. De tankarna gjorde att läkaren ansåg att jag var frisk, men jag kan lugnt säga att om jag inte var deprimerad då så vill jag verkligen inte bli det för sämre än jag mådde då skulle jag inte klara av att må!
De svåra för läkare måste ju handla om att alla patienter har olika personlighet i grunden och det gäller att tolka signalerna på rätt sätt. Jag fick höra av en psykiater, som jag sökte upp i senare skede, att min personlighet kunde ha medverkat till att den förste läkaren misstolkade mig eftersom jag inte visar hur jag mår på sånt sätt att jag gråter och skriker utan att jag blir ganska saklig när jag pratar om sånt. Men det betyder ju inte att jag mår mindre dåligt än dom som visar sånt hos läkare. Man måste väl inte skrika, bråka och hota med självmord för att man ska bli diagnosticerad som deprimerad! Om det är så kommer ganska många att falla igenom systemet och få feldiagnos. Jag gick ju och funderade på vad det egentligen var för fel på mig eftersom jag inte kunde fatta att jag egentligen var frisk.. som väl var så fanns det folk omkring mig som stöttade och som sa tydligt att jag behövde få hjälp för att jag mådde så dåligt som jag gjorde. Jag är evigt tacksam för det stödet som jag hade från dom som såg hur illa det var ställt för annars vet jag inte hur allt hade slutat.
Det jobbiga är ju att jag tappade tron på läkare och tappade tron på att jag verkligen skulle kunna få hjälp av andra, fick känslan att om jag skulle må bättre så var det bara jag som kunde göra förändringen. Ibland behöver man den hjälpen utifrån för att må bättre och jag klarar inte av att söka den. När man sen inte har ekonomin för att söka den typ av hjälp som man känner att man skulle må bäst av, ja då får man göra sitt bästa på egen hand… Det tar tid och ger enormt många bakslag som man har svårt att klara av på egen hand, men vad gör man…