Nu är hösten verkligen här
Vi lär visserligen inte få massor av snö idag men det faller kornsnö och det blåser riktiga höstvindar. Jag är redan igång och eldar i kaminen så att det ska bli lite skönare inne.
Det känns att det har varit tuffa dagar, på mer än ett sätt, och det är lite svårt att få huvudet att hinna med. Massor av tankar går naturligtvis till Liten syster och hennes närmaste som har haft ett så jobbigt år!! Jag är i startgroparna för att stötta så snart hon behöver mig, även om jag just nu förstår att det är en del praktiska saker som måste ordnas. Dessutom har jag ju gjort en del tuffa övningar när det gäller att ta mig ifrån alla negativa mönster som jag har haft inom mig under så lång tid och jag kan lova att det känns att ta itu med den biten av mitt liv!! Även om jag har insett tidigare att jag har haft dom tankar som jag har så har jag ändå inte haft motivation för att försöka att ta tag i allt. Tankarna påverkar ju så enormt mycket inom mig att det blir som att förändra allt i mitt liv, varenda detalj av mitt liv blir ju påverkat och den som tror att sånt är enkelt den borde göra samma förändring själv och sen tala om hur enkelt det är! Negativa tankar är något av det mest kraftfulla som finns och det är så lätt att ta dom till sig, faktiskt enklare än att ta till sig positiva tankar utav nån anledning. Och jag har sakta insett att mina negativa tankar inte dök upp när jag brände ut mig, som jag så länge trott, utan en del av dom dök upp tidigare. Pappas frånvaro och mobbingen som jag utsattes för under skolåren har satt en del spår även om jag trott att jag hade bearbetat det, vilket jag nog till en stor del gjort, men det finns en del kvar där som säger att jag inte duger och att jag inte är bra nog. Visserligen har jag ju insett att pappa inte agerade så enbart när det gäller mig och att det säkerligen berodde lika mycket på att det var hans sätt som att det var så då… föräldrar höll ihop och att man skildes åt var en ovanlighet. Hade jag växt upp idag så hade jag inte varit en så ”främmande fågel” som jag var då, tiderna har förändrats sen dess.
Även om jag bestämde mig för rätt tidigt att det som hänt inte skulle få påverka mig, det var inte jag som valde att utsättas för dessa händelser utan det var andra som valde att agera som dom gjorde, så inser jag att vissa tankemönster fanns där och att jag inte var medveten om dessa. Har en känsla av att jag aldrig känt att jag varit bra nog utan att jag velat visa att jag varit duktig på allt jag företagit mig och samtidigt så har jag fortsatt med pappas agerande, att dra mig undan. Kanske att han varit en ”förebild” även om jag inte har varit medveten om det och att hans agerande går igen i mig, likväl som hos mina halvsyskon (åtminstone 2 av dom), och varför ska det få fortsätta!! Det är dax att bryta mönstret så att det inte ärvs i nästa generation oxå, tyvärr kan ju åtminstone C vara farligt nära att ärva det agerandet (om jag ser till hennes tuffa år) och DET är ju inget som jag vill att hon ska behöva ha inom sig. Det är bättre att jag visar att det går att bryta det mönstret som jag har haft och att man kan förändra sitt liv. Misstänker att det är den bästa gåvan som jag kan ge tjejerna!