Hjärnspöken
Tänk så ”duktig” jag har varit att tala om för mig själv att jag inte duger eller att jag inte kommer att klara av saker. Om jag nu ska försöka att tänka positivt, vilket jag ju BÖR göra för att lyckas, så vet jag ju att jag faktiskt inte har svårt för att lära mig saker, att jag inte är så dålig som jag har intalat mig att jag är, men att jag tidigare inte har sett att jag skulle duga till något. Jag har svårt att tillåta mig att slutföra saker, har nog faktiskt inte tillåtit mig själv att LYCKAS! Minsta motståndets lag har fått styra det jag har gjort så många gånger, utan att jag nog har insett att det verkligen har varit så. Jag har gett mig själv bekräftelse på att jag faktiskt inte har klarat av saker, genom att ge upp när jag varit på väg att lyckas(för att jag varit tvungen att utmana mig själv och sen inte slutfört utmaningen), eller att ”tröttna” och sen bli sur på mig själv efteråt för att jag inte har kunnat se varför jag egentligen ”tröttnat” även om det varit saker som jag verkligen har velat göra. Jag skulle kunna sätta mig och titta igenom betyg och konstatera att det inte är många av betygen som är rättvisande för att jag verkligen inte gjort mitt bästa, även om jag har lyckats slutföra en del när jag har haft en stark drivkraft men dom resultaten kommer lätt i bakgrunden i mina tankar. Men det känns som att jag mest har lyckats när jag haft ”kniven på strupen” och att jag haft väldigt konkreta mål att jobba emot. Kanske att jag nu kommit på ett sätt att kunna lyckas, att se till att ha jättekonkreta mål… Det måste nog bli en rejäl planering och att sätta sig ner och skriva ner mål för ALLT i princip och att pricka av sånt och ställa jättestrikta krav på mig själv framöver.
Vore inte riktigt vettigt att låta hjärnspökena vara det som styr mitt liv, när jag faktiskt har förutsättningar för att lyckas! Varför ska jag sitta här och tala om för mig själv att jag inte kan saker när jag vet att jag faktiskt borde klara en hel del av det jag låtit mig själv misslyckas med. Kan väl inte påstå att de här upptäckterna skulle ge Nobel-pris men för mig så borde det bli betydelsefulla upptäckter som jag verkligen bör arbeta med. Det gör ont att ha öppnat ögonen för hur jag tänker men jag vet innerst inne att det var nödvändigt att göra det och att jag är redo för en förändring, i allra högsta grad. Jag kommer att ha en tuff tid framför mig men det här är ett arbete för resten av livet och det har bara börjat, jag kommer inte att ha råd att glida tillbaka in i ”dimmorna” där jag har varit utan jag måste börja inse att rätta tiden för förändring är nu!!!! Varje dag måste jag göra lite för att komma framåt, oavsett hur ont det kommer att göra!! Det är en investering för framtiden och den är jag värd!!!