Så tyst det är….
Det känns riktigt tomt här utan tjejerna idag, men som väl är så får jag snart träffa dom igen (firande av E:s 16-årsdag och dessutom öppet hus på F:s skola (restaurangskolan)) och det ska bli underbart. Det är rätt ofattbart att min lilla E är så otroligt stor nu!! Om jag hade vetat för 16 år sen vad jag hade framför mig då så är jag inte säker på att jag hade ”velat vara me”..
Om hon bara hade kommit till världen 3 månader för tidigt så hade jag kunnat vara väldigt glad men det dom hände en vecka senare hade jag ju helt klart kunnat vara utan. Att sitta där och få beskedet om att man inte visste om hon skulle överleva efter att man fått göra en stor tarmoperation, och lägga upp en stomi, det var nog det absolut värsta man kan uppleva som mamma!! Det finns mer än en sak som gör att jag tror att hon hade en skyddsängel vid sin sida som gjorde att hon tog sig igenom allt. Vet inte om det finns någon annan förklaring med tanke på hur allt utvecklades. Det var nog inte bara hennes envishet som gjorde att allt gick väl till slut, även om den gjorde en del oxå. Men att hon gick igenom rätt mycket det vittnade hennes pärm om, pärmen som fanns på sjukhuset med allt som läkarna hade skrivit om henne. Den pärmen var välfylld kan jag lova!! Det är omöjligt att känna annat än en enorm tacksamhet över att allt gick så bra som det gjorde, resultatet hade kunnat bli ett helt annat….
Tankarna idag handlar en hel del om hur händelser påverkar ens liv och utvecklar en. Det som hände med E har ju naturligtvis påverkat mig otroligt mycket, osäkerheten, rädslan och allt annat som jag upplevde då var ingen barnlek för någon. Att sitta där, 15 mil hemifrån, ensam, med vetskap om F som fanns hemma med sin pappa, med E som kämpade för sitt liv och läkarna och personalen som oxå kämpade för att hon skulle överleva. Det är nog en av dom perioder i mitt liv som har påverkat mig allra mest.
Utbrändheten är ju naturligtvis något annat som har påverkat mig otroligt mycket oxå, det är den som har gjort att jag fått kämpa för att komma tillbaka (och som gör att jag kämpar fortfarande) men kanske att händelserna runt E gör att jag vet att jag har i mig att klara av tuffa situationer och som nu allt mer gör att jag känner att jag kan ta mig tillbaka till ett normalt liv igen. Jag vet att jag har en styrka inom mig som jag inte hade vetat om annars. Och dessutom så gick jag mina egna vägar för att ta mig igenom allt, det bästa och kanske mest normala hade varit att jag hade haft tjejernas pappa vid min sida när allt var som tuffast men jag insåg att det skulle varit en extrem påfrestning eftersom han skulle ha blivit galen av att sitta på sjukhuset och inte kunna göra något aktivt och det hade säkerligen blivit en extra påfrestning, och jag är nog inte helt säker på att jag hade klarat av den extra påfrestningen som det hade blivit då. Att klara saker på egen hand och inte förlita sig på andra kan både vara en välsignelse och en förbannelse samtidigt. Det gör ju att jag ställer krav på den/de som ska hjälpa mig, eftersom jag har hittat vägar som fungerar för mig och då kan ju hjälpen inte vara något som går alltför mycket emot det som jag själv känner är rätt.
Men nu ska jag väl ta mig i kragen och göra lite nytta, jag har en diskbänk som är rätt full av disk och dessutom så är det ganska kallt inne så jag får väl gå ut och hämta ved och börja elda i kaminen.