Hur gör man för att tysta ett dåligt samvete?
Det känns som att jag inte BORDE ha en svacka, med tanke på min underbare nalle, att jag får hit tjejerna nästa helt och allt annat (ja även stödet från den enda som vet lite mer om mitt arbete för att ta mig upp är ju så otroligt att jag nästan börjar grina av tacksamhet!!), och ändå så mår jag som jag gör. Jag har börjat berätta lite mer för Nallen om vad jag gör och om jag inte vet om jag var speciellt tydlig när det gällde vad det gör för hur jag mår.
I nuläget känner jag att jag inte är kompis med min kropp, är ju ovan vid att vara så pass tung som jag trots allt är (framför allt att kläderna passar mindre bra känns jobbigt), trivs ju inte med att vara långhårig, det känns t o m konstigt att inte ha speciellt mycket värk (inte ens efter lördagen när vi flyttade morsan så fick jag värk). Nu är jag helt plötsligt i en situation när jag inte kan skylla på speciellt mycket utan det är ”bara” att ta tag i allt. :S Och i vilken ände börjar jag då?? Hur gör jag för att inte ta för många steg på en gång så att jag skulle falla platt bara för att jag slår knut på mig själv och inte hinner med alla förändringarna mentalt? Det känns som att jag har alla svar utom det viktigaste. Var börjar jag??? Vad är bästa början så att jag får något att bygga vidare på??
Jag har tvingats inse att jag i alltför många lägen följer ”minsta motståndets lag” och DET är ju något som jag är i extremt stort behov av att förändra, annars kommer jag att sätta mig i samma sits åter igen, så det kanske är DET som måste bli första steget. Att börja med stenhård diciplin, ett schema som ju dock oxå ska innehålla när jag ska ta det lugnt och så. Det är ju inte frågan om att jag bara ska jobba 24 timmar om dygnet utan det handlar om att jag ska strukturera upp mina dagar. Kanske är DET den bästa början. Det verkar ju ganska rimligt när jag ser det i skrift i varje fall, förmodligen är det ingen dum väg att gå. Jag får fila på dom funderingarna under förmiddan och se om jag kan komma fram med en plan som ser vettig ut. Har ingen större lust att gå omkring med taskigt samvete och känna det som att jag inte gör tillräckligt, bättre att hitta en handlingsplan och följa den! På ett eller annat sätt måste jag hitta en väg ur det här även om det kommer att bli otroligt svårt.