Home > Okategoriserat > Ensamhet.

Ensamhet.

november 26th, 2009

Tänk så olika man kan se på ensamhet! Hur många gånger har man inte fått hört att ”ensam är stark”… Det finns väl en del låtar som handlar om ensamhet ”Sju ensamma kvällar” är väl den jag kommer på just nu och minns titeln på, men jag vet att det finns fler. Jag har insett att man sällan är stark när man är ensam utan man behöver stöd omkring sig när det är tufft. Men sen finns det ju andra delar där ensamheten kan vara skön, när man får möjlighet att ägna en stund till sig själv, meditera, träna eller vad man nu gör för att ladda sina batterier. Vissa dagar kan man ju vara fruktansvärt arg eller ledsen och känna att man faktiskt bör vara ensam för att inte riskera att såra någon, oavsiktligt (men bara för att man mår så dåligt), andra dagar mår man ju bättre av att slippa vara ensam.

Hur gör man för att hitta en balans mellan positiv och negativ ensamhet och hur gör man för att hitta ut ur den negativa ensamheten? Ett sätt är väl att hitta något man trivs med att göra och som kan göra att man tar sig ut, kanske på nån kurs eller något liknande som dels kan vidareutveckla det intresset man har och som samtidigt innebär att man hittar likasinnade. Samtidigt så behöver man då inte känna att man tvingar sig på någon för i första steget så är man ju där utav samma anledning och sen kan ju saker och ting utvecklas från det.

Sen har jag känslan att man själv utsstrålar det man känner inom sig, man kan inte alltid dölja hur man känner sig. Går man och har negativa tankar om sig själv och inte tycker om sitt liv så är MIN personliga känsla att man kanske inte är speciellt ”inbjudande” att försöka lära känna. Hur ska man i så fall börja? Ska man försöka att steg för steg förändra sitt inre samtidigt som man söker sig ut? Kan man ens räkna med att kunna hitta kontakter om man inte bearbetar det som är jobbigt inombords? Man kanske inte är jättekul att ”känna” i det skick man är från början, när man inte tycker om sig själv och inte har någon självkänsla alls och hur ska man i så fall kunna verka spännande att lära känna. Om jag ställer mig själv frågan ”skulle jag vilja lära känna mig själv i det skick som jag är nu?” då är nog svaret NJA!! Jag är en person som inte gillar att ”gnälla” eller visa att jag inte mår bra men samtidigt så är det sånt som är svårt att dölja och jag tror att många har svårt att kunna ha svårt att vilja lära känna mig i det skick som jag är nu. Jag kan känna att den person som jag skulle kunna vara utan mina negativa tankegångar skulle vara mycket mer attraktiv att lära känna så jag undrar om jag inte är på rätt väg genom att börja med att lägga om tankebanorna.

  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu