Konstiga (?) tankar
I varje fall så känns det konstigt att känna som jag gör nu. Det borde ju vara världens mest underbara grej att problem har löst sig och att allt bara går åt rätt håll så att jag kan koncentrera mig på allt som för mig framåt, men så känns det bara underligt! Jag är bara vilsen!! Vet inte hur jag hittar mig själv, jag vet ju knappt ens vem jag är längre. Det känns som att jag har kommit in i nån form av identitetskris genom allt som har hänt. Jag vet inte hur jag ska gå vidare för att hitta en grund att stå på. Hur förklarar jag för Nallen att jag är världens lyckligaste MEN att jag är otroligt förvirrad och inte vet hur jag ska gå vidare?
Det känns ju helt knäppt att jag känner som jag gör och att jag har det så pass tufft när det egentligen bara vore att jobba på med att må bättre och få kroppen att funka ännu bättre och att gå in i ett normalt liv efter ett antal onormala år. Känns som ett lyxproblem som jag har och som växer sig allt större eftersom jag inte hittar nån liten My mitt i allt som händer. Det skulle vara underbart att hitta nån liten igenkänningsfaktor nånstans, nånting som ger stadga i tillvaron och något som ger den där lilla puffen i rätt riktning som just nu så väl behövs.