Home > Okategoriserat > Tillbakablick

Tillbakablick

oktober 8th, 2009

Idag har tankarna gått tillbaka till ”den förlorade tiden”. När jag mådde som allra sämst, när jag rusade in i väggen så rejält att det inte går att beskriva! OCH framför allt när jag försökte att få hjälp och absolut inte fick den hjälpen som jag så väl hade behövt. Den första hösten när jag fick höra att jag var ”frisk” för att jag en gång i veckan hade lyckats att ta mig till en kör (även om jag i övrigt knappt klarade av att ta mig utanför dörren!) och jag gick från den läkaren och funderade över vad som EGENTLIGEN var fel med mig eftersom jag inte ”kunde fatta att jag faktiskt var frisk”! Det var min känsla, att det måste vara något fel i skallen på mig eftersom jag och min kropp mådde som dom gjorde även om läkaren menade på att jag faktiskt var frisk och ”bara hade varit lite utmattad”.

När jag sen fick hjälp efter rätt lång tid och efter en del letande från mig (misstro från fk och annat strul) så fick jag klart för mig att anledningen till att jag kanske inte blivit rättolkad var min personlighet. Jag är ju inte den som gråter och skriker inför andra människor, om jag behöver hjälp så blir jag ganska saklig och stänger av känslorna för att klara att prata om det som är jobbigt. Sen har jag väl lite svårt att bara sitta och inte göra något och inbilla mig att jag ska må bättre, även om det tog ett tag så insåg jag att ingen kan tala om för mig hur jag ska göra (helt och hållet) för att må bättre utan svaren finns inom mig själv. Kan nån annan än jag själv säga vad det är som gör mig lycklig och som ger mig ny energi? Nej, enligt mig så kan ingen göra det.

Ibland kan jag tänka att när jag mådde som sämst så ”skulle” jag nog ha haft självmordstankar (istället för att tänka att jag aldrig skulle kunna göra något sånt emot tjejerna!!!), jag ”skulle” ha gråtit och skrikit hos läkaren, jag ”skulle inte” ha börjat i kör, jag ”skulle inte” ha sagt nej till mediciner (för att jag var rädd för att faktiskt må sämre under en period, vilket var en av de vanligaste biverkningarna av just den medicinen som jag skulle fått, för jag kände att jag inte skulle kunna orka att må sämre än jag gjorde), jag skulle kort sagt INTE ha haft den personligheten som jag har! Samtidigt som jag skriver detta så betyder ju inte det att jag lägger all skuld på mig själv för att jag inte fick den hjälp som jag behövde, för det handlade ju om att läkarna valde att tolka mig på det sättet som dom gjorde… Men om jag inte hade stått på mig utan hade försökt att tro på att jag mådde helt okej, vilket både jag själv och andra omkring mig konstaterade var FEL, då undrar jag var jag hade stått idag.

Den känslan av hjälplöshet som jag hade då den vill jag aldrig mer behöva uppleva!! Kanske att det till en del har gjort att jag har så svårt att berätta om jag har det tufft, att jag faktiskt inte tror på att jag ska bli rättolkad utan att jag kommer att få kämpa för att bli trodd. Inte ens till Nallen eller till syrran eller liten syster så berättar jag allt som rör sig inom mig! Detta är helt klart något för mig att kämpa med framöver, vissa saker ska jag inte hålla inom mig utan dom mår jag bättre av att dela med mig av.

Den tuffa tiden har gjort mig till den jag är idag, både på gott och ont, så jag får försöka att hitta vägarna att ta mig ur negativa tankar och använda mig utav den lärdomen som jag faktiskt fått om mig själv under de år som gått. Förhoppningsvis så lyckas jag att göra underverk!!

  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu